fredag 30 mars 2012

Att liksom alltså komma på något

När man liksom blir lite totalt uppslukad. Lite väldigt mycket känslomässigt engagerad. Rätt ordentligt knäpp och galen.

I det man håller på med.

Då har man ganska totalt hittat rätt va?

( I denna sekund 37081 ord i mitt dokument.)

På snabbfart

Har just lyssnat färdigt på "Om inte nu så när" av Annika Thor. Uppläsare var Marika Lagercrantz. Det är en intressant bok ett innehåll som fängslar. Ändå lyckas den aldrig gripa tag i mig på riktigt. Det gör mig ledsen. Jag tycker det går segt och jag ändå kan jag inte sluta lyssna. Vill veta hur det ska gå men tappar ändå fokus alltför ofta.

Boken, som beskriver hur människor levde och behandlades i Sverige under andra världskriget, innehåller berättelser som är fantastiska. Som är stillsamt smärtsamma men ändå innehåller en del hopp.

Jag är ledsen att jag valde att lyssna på boken. Tror att den hade kommit till sin rätt på ett bättre sätt om jag själv fått bestämma tempot. Marika är en underbar uppläsare men jag hade velat flyga över raderna själv. Att som jag, pga tidsbrist, lyssnade på snabbfart på slutet hjälpte knappast.

Att placera den rätt

Det finns fördelar med att ha insulinpump.
Det här är INTE en av dem.

torsdag 29 mars 2012

Ville bara kolla. Och visa

Testar lite. OCH visar vilken extremt strukturerad författarinna jag är!

Den där farbror Johan

När nu farbror Johan har lekt och lekt och lekt hela dagen trots sin temperatur på 39 grader, då kan man förstå att han är trött. Han har dessutom konstant vägrat sova eftersom han inte varit trött. Och det syntes ju. Den vingliga gången, de hängande ögonlocken och gnuggandet i ögonen är såklart tecken på pigghet.

Nu sover farbror Johan efter den stora middagen bestående av fem bitar ananas och en bit kyckling. Man förstår ju att han blir trött efter ett sådant skrovmål.

Jag längtar efter min vanliga lillskrutt nu. Hoppas farbror Johan förvandlar tillbaka sig under natten!

Vad är det egentligen

Är det en leopard?
Är det en grynpipig, möglig ost?
Är det en prickig korv?
Är det en ketchupexplosion?

Neeeeej!

Det är bara Tråktantens finniga ansikte.

onsdag 28 mars 2012

Varningstext



"Tänk på att icke hava tre år mellan de små liven du införskaffar. Det kan innebära allvarliga konflikter i framtiden. I synnerhet då de uppnått den ålder då de vill utförsäkra sig från sina föräldrar. Dessa åldrar infaller t.ex då de är tre och sex år. Om detta ändå sker bör ni hålla i hatten och vara säkra på de eventuella regler ni uttalar. Allvarliga komplikationer kommer ändå tillstöta, hur ni än beter er. Här finnes ingen forskning men det behövs icke. 100/ 100 kommer att tycka livet är orättvist. I en sekund. Sedan inträffar det motsatta. De älskar er mest av alla. Inga andra botemedel än outtröttlig kärlek och konsekventa regler finnes. Man bör lägga på minnet att det går över. Trots att det inte känns så."

Sjuka barn

Men alltså...

Vad är det för fel på barn? Då menar jag i synnerhet sjuka sådana. Nu klagar lillskrutt på att han är trött. Och efter att ha skrivit några omdömen och pedagogiska planeringar går jag till slut med på att gosa i sängen med honom. Min hemliga tanke är att han, med sin feber, borde somna då.

Ibland undrar jag hur dum jag är.

tisdag 27 mars 2012

Novellskriverskan goes långtext

Nu är det som så att jag har varit lite sjuk. Ont i halsen, ont i kroppen, ont i huvudet och allmänt matt. Sådär så man nästan tänker att man borde gå till jobbet. När man sitter still. Sedan går man till bilen för att hämta barn och inser att man inte borde gått någonstans.

Det är fruktansvärt tråkigt att vara sjuk. Tv, som jag tittade på i måndags, blir jag irriterad av. Varför sätter man människor i tv år efter år, som inte kan intervjua?

Så jag läste istället. Det var trevligt. Ni vet ju vem jag läste om. Men så tog boken slut och jag har lite svårt att kasta mig på nästa. Vill att den ska få sjunka in lite först. Så ikväll öppnar jag något annat.

Så har jag surfat runt. Men tydligen jobbar de flesta på dagarna för det tog inte mer än en timme så hade jag läst alla blogginlägg och fb-statusar. Spelade ingen roll hur många gånger jag klickade in igen så fanns där inget nytt.

Så chattade jag lite med systerdottern, som också var sjuk. Mycket trevligt.  Sen vilade jag en stund.

Så.

När jag vaknade igen tog jag fram skrivdatorn. Och nu lossnade det. Jag har en spotify-lista med karaktärernas låtar som fick mig i stämning. Jag kollade lite på ett särskilt forum jag besöker för att få lite bakgrundsinformation, ännu mera stämning. Jag började skriva.

Det är något visst med det där. När man kommer in i texten, lite bakom, då är det som de lever själva. Jag kan inte styra allt de gör eller säger. Plötsligt händer något som jag inte hade en aning om. Det är häftigt! Den här gången tror jag att jag hittat en historia som kommer leva klart. Som kommer kunna bli ett helt manus. Det känns spännande. Framförallt känns det som en stor prestation bara att få till en text som, just nu innehåller ca 32000 ord, och i framtiden förhoppningsvis ca 100000. Allt med en röd tråd.

Jag som trodde jag bara kunde skriva noveller.

Dags för lite känslomässigt dravel

Jag har stängt igen boken nu. Efter att ha varit tvungen att bläddra tillbaka och se på bilderna igen. Säger hejdå till Zlatan. För den här gången.

Jag hade inte förstått hur stor, känd och duktig Zlatan var innan jag läste den här boken. Visst, en kille som kunde spela fotboll, det hade jag fattat. En stor förebild för alla de med trasslig bakgrund. Men oj! Den här killen kan spela fotboll.

Jag gillar boken. Referaten skummar jag förbi. Det andra läser jag med glädje. Han har sina sidor, definitivt. Men han hymlar inte med dem. Han erkänner sina brister och det får mig att gilla honom. Dessutom finns det identifikation i boken. Inte för egen del, jag har inget av det där i mig. Men nog ser jag ett och annat barnansikte framför mig.

Jag är glad att jag såg förbi mina fördomar och förutfattade meningar och läste den här boken. Men nu tror jag det behövs lite relationsdrama igen.

måndag 26 mars 2012

Lite lagom

Ni vet när man är lite trött och sliten. Går runt och tänker att det vore skönt att bli lite sjuk. Bara lagom mycket, så där så man måste vara hemma men ändå orkar se på tv och läsa lite. Kan ligga i soffan en hel dag och äta bara det man är sugen på.

Jag har stora nyheter!

Det är inte alls så där skönt som man tänkt sig.

söndag 25 mars 2012

Tack Zlatan

Jag umgås ju en del med Zlatan på kvällarna nuförtiden. En rätt intressant prick. Han har dessutom hjälpt mig med en sak. En rätt viktig sådan om man frågar större delen av jordens befolkning. Rätt oviktig om man frågar mig. Ändå.

Så här är det. Jag är totalt ointresserad av sport. Både av utövandet, hejandet, statistiken, hållapåettsärskiltlagandet och allt det andra. För er som inte läst boken kommer här en stor överraskning. Den innehåller många målreferat. Oj, det kunde nog ingen gissa!

Nu tappade jag visst tråden. I alla fall. När man håller på ett lag, gillar en särskild sportsman eller kollar mycket på sport vill man att någon ska vinna. De andra, de som förlorar, får då bli ledsna. Eller arga.

Det är det som är problemet.

Jag vill att alla ska vara glada. Hela tiden. Alltid. Always. Då funkar det inte att ha ett favoritlag. Det som inte heller funkar är att tävla själv.

Äntligen har jag förstått!

Att bearbeta sin vardag

Hört från badkaret där de båda skruttarna befinner sig.
"Nu gör du som mamma säger för jag kommer snart explodera och bli galen!"

Nu är jag äntligen säker på att mina skrittar bara leker det de hör från andra. Väl?

Dilemma

Tusen gånger den här helgen har jag tänkt att skriva allt det där jag tänker ska fylla det där manuset som nu är 28000 ord långt. Det finns så mycket mer i mitt huvud som behöver komma på pränt.
Så.
Jag har tagit fram datorn, satt på den och öppnat dokumentet. Då är det alltid någon som vill ha en kram, är törstig, vill prata några ord, inte vill kissa, måste rita, är arg, vill byta film eller något annat viktigt. Jag hinner inte ens hitta tråden. Kan inte plocka fram känslan.
Jag mår för bra med familjen, helt enkelt!

lördag 24 mars 2012

Middagsdags

Alltså, jag fyllde visst i att vi alltid äter middag tillsammans i den där enkäten.
Finns det någon chans att man kan logga in igen och ändra svaret till "jag lagar alltid middag i tron att vi ska äta tillsammans men när det är dags är det alltid någon som ska fixa något, två som äter varav en spiller, själv springer jag som en skållad råtta och torkar och delar ut mat, jag äter med mig själv efter skruttarna och några timmar senare värmer mannen det som blivit över"

Fast det alternativet fanns inte. Även om jag tror att det borde det.

För minnes skull

Kära dagbok!
Här kommer några minnesvärda ord.

Det är roligare att vara frisk än att vara sjuk.

fredag 23 mars 2012

När man inte vill

Kommer hem efter veckan då all personal men inga barn varit sjuka. Det är 16 grader i skuggan och jag ger mina barn den fantastiska möjligheten att äta godis i solskenet.
Det vill de.
Lillskrutt äter tre bitar. Sedan vill han leka.
Storskruttan kastar i sig sitt sedan vill hon leka.
Jag hinner precis ta fram en stol. Jag vill inte leka.
Hur gör jag nu?

onsdag 21 mars 2012

Vad han gör

Jag: "Vad har du gjort hos dagmamman i dag?"
Lillskrutt: "Jag har gjort susen!"

Skönt att någon gör det.

Straffsatsen

Kan inte låta bli att fundera över vad för straff som kommer utdelas när det "imorsesjukamenintelängresådåliga" barnet tjatar om att hon vill gå ut och mamman konstant svarar:
"Gå ut du, jag måste jobba."

tisdag 20 mars 2012

Äta rätt och riktigt

Äsch, jag blir så där osäker nu igen. Är det verligen säkert att jag fyllt kostcirkeln?

Två mjuka mackor med smör.
Tre små bullar.
Två fiskbullar med potatis som är okokt inuti och överkokt utanpå.
Ett äpple.
En liten bulle.
Några korvbitar, två köttbullar, femton makaroner.
Ja just det! Kaffe också.

Har jag fyllt dagens kvot nu?

måndag 19 mars 2012

Jag fattar inte

"Mamma, du ser ut som en ängel." säger hon när jag springer naken runt hela huset. (Och fråga inte varför för det vet jag knappt själv men det har typ med avbruten dusch, borttappade trosor och gråtande storskrutta att göra.)

Då skrattar min man.

Varför då?

Att bli ihågkommen

Allt som oftast tänker jag mig som en rätt intetsägande person. Rätt tråkig, blyg i vissa sammanhang, står sällan på barrikaderna och slåss för saker. Jag är em sådan där man inte kommr ihåg så ofta. Vilket är rätt okej.

Men.

När någon kommer ihåg mig. Vill ha mig med. Då hoppar hjärtat tusen extra slag. Det är en konstig känsla och de gånger det händer lever jag länge på.

I går hände det. Och idag kommer jag på det då och då. Behöver jag berätta att jag ler?

söndag 18 mars 2012

Typiskt män

Män med förkylning...

Klagar och gnäller. Har ont överallt. Är så sjuka att de inte orkar något. Har ont i halsen som ingen annan någonsin haft. Orkar bara ligga. Vill inte äta, men vräker i sig kaffebröd och godis. Har värk i kroppen och kanske är det influensa fast de ingen feber har. Kollar tempen stup i kvarten den kan ju ha stigit över 36,6. Stackars dem!

Men vänta nu...det där var en perfekt beskrivning av min dag. Visste väl att jag var manlig.

lördag 17 mars 2012

Skitirriterande bok

Då var det dags igen då. Har precis läst ut " Anna och Mats bor inte här längre" och jag är positivt överraskad.
När jag läste "Ur vulkanens mun" som är den första boken om Anna och Mats var jag mest irriterad. Tyckte inte alls om den. Ändå var det något som fick mig att läsa fortsättningen
Jag har varit skitsur när jag har läst. Men den här gången handlade min surhet om idiotiska människor som beter sig illa. Som behandlar andra som om de stod högre än dem. Som inte kan hålla sams eller ens föra ett normalt samtal med varandra.
Och jag har tänkt. Tänkt att sådär skulle jag inte bete mig. Aldrig.
Efteråt, nu när boken är utläst, slog det mig att minstörsta irritation nog handlar om rädsla. För tänk om jag skulle göra precis så där. Kan man någonsin veta hur man agerar i situationer man inte varit. I situationer man inte är nära?
Jag tror inte det.
Nästa gång jag recencerar en bok handlar den om Zlatan. Det blir nog spännande.

onsdag 14 mars 2012

Håll er till dessa

Jag skulle vilja be alla jag känner, träffat någon gång eller de som skriver bra saker att från och med nu sluta få med texter i tidningar jag inte brukar läsa. Mitt tidningskonto är hårt belastar som det är redan och jag är inte säker på att jag kan utfodra skruttarna längre om ni fortsätter så här. För att undvika missförstånd kommer här en lista ( nåja en rad eller flera eftersom man inte kan göra listor eftersom jag bloggar från mobilen) på de tidningar ni får medverka i: Skriva, Vi läser, Fiskejournalen, Fiske för alla, NWT, Lärarnas tidning, Barbie, Trucking, Entreprenadbörsen, Buffé, Vi, Prinsessa, Bamse, Må bra,Amelia. Jag sätter punkt där. Annars tror ni väl jag är galen.

tisdag 13 mars 2012

En bra ide

Jag har en ide, sa den ene. Vi tar en familj på fyra personer. Alla får vara jätteslarviga och lägga grejer överallt. Ingen plockar undan efter sig och ingen tar ansvar för varken sina egna eller andras saker. Alla går in med leriga skor och ingen dammsuger. De får absolut inte torka golv. Eller damma. Eller, gu'bevars, putsa fönster! Alla vill hämta posten men ingen vill sortera skiten som ligger i lådan. DET vore väl en unik och rolig ide? Nej, sa den andre. Den familjen finns redan. Och det är inte ett dugg kul.

måndag 12 mars 2012

Lyllos mig

Vad skönt att skruttarnas tv gick sönder så jag vet vad jag ska önska mig att få köpa när jag fyller år. Det hade varit väldigt tråkigt att få köpa något till mig själv!

Sånt där jag gillar

Elevernas ansiktsuttryck när jag ber dem glömma alla skrivregler de kan toppas av deras min när jag ber dem skriva till Nine Inch Nails och Ozzy Osbourne toppas ännu mer när de får lukta på salubrin blandat med ättika blandat med vitlök och lite annat äckligt. Det är fantastiskt kul att få hoppa in och vara fantasieggare!

söndag 11 mars 2012

Hej mina älsklingar

Så kom de hem då. "Hej mamma! Jag har längtat efter dig" sa hon, gick in på rummet och stängde dörren om sig. "Maaaaaamma." sa han, satte sig i fåtöljen och beordrade Musses klubbhus på tv:n. "Hej älskling." sa han, gick ner i källaren och lyssnade på hockey. Varför stängde jag av datorn?

lördag 10 mars 2012

Lidsbron

I höstas lyckades jag få en novell publicerad i en antologi. En rätt liten sådan om Värmland. Som inte särskilt många läst. Den betyder mycket för mig. Här är den.

Lidsbron
Det är varmt och det är glass och det är bryggan och det är barfotagång över vägen och det är bad.
Och jag badar och badar och badar hela dagarna. På kvällen badar jag igen fast morfar tycker det borde vara nog. Sjön är stor och blå och blank. Åt tant Hildas håll växer skogens granar sig höga, åt hemmahållet ser jag hur ängens blommor vajar lätt och uppe på parkeringen, över vägen står husvagnen och väntar. Om man vänder sig om ut mot det djupa vattnet är sjön oändlig. Jag är inte helt säker på om det finns krokodiler, men jag tror det. Jag springer fram och tillbaka i vattnet bredvid bryggan. Droppar skvätter upp och kittlar mig när de rinner nerför magen och låren igen. När man sprungit ut, förbi bryggan blir det djupt. Vattnet täcker hela min kropp och jag behöver bara böja huvudet bakåt för att även öronen ska täckas. Alla de skarpa ljuden försvinner och jag ser bara himlen över mig. Om man blundar känns det nästan som om man svävar.
När jag öppnar ögonen dyker morfar upp. Han har gått ut på bryggan och har en uppsyn som börjar bli lite bister.
-          Det är dags att komma upp nu. Du blir kall.
-          Jag ska bara…
Om man går i cirklar eller baklänges går det långsammare att komma upp ur vattnet. Min kropp snurrar fort i vattnet och bildar cirklar på ytan. När man sätter ner händerna som spadar samtidigt blir dropparna till ett fyrverkeri. Jag ser något som glimmar på botten och måste försöka nå det. Det är för djupt och jag når inte med handen. Eftersom jag inte vågar doppa huvudet får jag ta hjälp av fötterna istället. Jag försöker gripa tag i det med fötterna men det glittriga virvlar till och försvinner, längre ut.
-          Du skulle komma upp nu. Dina läppar är blå. Du kommer bli sjuk.
-          Jag fryser inte.
-          Kom nu!
Han låter lite mer arg nu men jag bara måste titta lite mer.Det glittriga, vackra är borta. Eftersom jag kommit till det grunda kan jag lägga mig ner och gå på armbågarna in till kanten. Då hamnar hela kroppen under vattnet och man fryser inte. Jag är en krabba på jakt efter fina skatter. Det finns mycket att känna på under sanden och jag gräver ner mina fingrar så långt ner jag kan mot jordens inre. Det blir kallare mot fingertopparna desto längre ner man kommer, svårare att gräva också.
-          Nu kommer du upp direkt!
Jag reser mig och går upp. Det är nog dags nu. När morfar lägger handduken runt min kropp känner jag hur kall jag är. Mina läppar börjar darra och jag känner inte mina tår längre. Jag säger inget till morfar. Uppe i husvagnen väntar mormor och jag sätter mig direkt i hennes knä. Hon gnuggar hela min kropp med handduken men jag blir inte varm. Hon tar en filt också och sveper den runt min kropp. Jag darrar.
-          Jag ska koka varm choklad till dig, säger mormor.
-          Jag sa att du skulle komma upp. Du lyssnar inte på vad jag säger. Nu kommer du bli sjuk. Du är ju fortfarande blå om läpparna.
Jag får min choklad av mormor och när den är uppdrucken ligger jag i sängen, inbäddad i täcken och filtar. Jag ligger där och skakar. Bredvid står mormor och morfar och tittar på mig. Morfar är bister i ögonen och mormor ser bekymrad ut.
-          Sådana här kvällsbad blir det inte mer!
Han vänder sig om och vi ler mot varandra, jag och mormor.

Det är smådjur och det är skogslek och det är huckle och det är blåbär och det är lingon.
Och skogen luktar varmt. Varmt och torrt. Vi har åkt i mormor och morfars Volvo ut i skogarna som är välkända för dem men oändligt spännande för mig. För varje steg man tar knastrar det under skorna. Pinnarna bryts som äggskal under oss. Vi går över kalhyggen där solen bränner i ryggen. Så tornar träden upp sig igen och vi går in i mörkret. Tallarna och granarna skymmer solen och kapslar in värmen så att hettan blir tryckande. Här är pinnarna inte lika torra och det blir tyst.  Trollskogen rymmer så många sagor. Sagor om djur och troll som mormor berättat för mig. De gömmer sig i små grottor under stenarna eller inne under granarnas tunga grenar. Vi hittar lingon och blåbär som jag repar och lägger i en liten burk. Eller i min mun direkt. Lingonen liksom fräser surt i munnen men jag kan ändå inte låta bli att stoppa in dem ett efter ett. Kanske nästa smakar bättre?
-          Hörde att de träffat älg här förra veckan. En arg en. Undrar om vi får se den?
Morfar ropar från sin tuva lite längre bort. Jag blir alldeles stel. Jag har aldrig sett en älg på riktigt och vill nog helst inte det heller. Snart har jag glömt älgen och jag gör kottdjur med pinnar till ben och blad till klövar. Det är det roligaste som finns att leka med de här djuren. Mormor har lärt mig och jag gör det bara här. Aldrig hemma. Men här passar inte plastrosa ponnyer eller långbenta Barbies. En ko har just rymt från sin hage eftersom den inte fick vara med de andra korna och leka när jag hör ett fruktansvärt brak bakom mig. På snabba ben hoppar jag upp och letar febrilt efter mormor. Jag ser hennes hucklebeklädda huvud höja sig och min blick möter hennes. Direkt förstår jag. Bakom mig står morfar och gapskrattar. Mormor ler hon också.
-          Den där älgen är visst inte så farlig ändå.
När vi åker hem får jag sitta i morfars knä och styra Volvon. Hans armar ligger runt mig och hans händer vilar på mina. Det är han som gasar och bromsar och jag känner rörelserna i hans ben. Han är stark, min morfar. När jag sedan sitter i baksätet får vi bromsa för en älg. En riktig.

Det är pratstunder och det är dasslukt och det är spara på vattnet och det är spotta tandborstspott i skogen och det är hemligprat med mormor.
Och på den högra sidan, längst ner i hörnet av parkeringen, precis där skogen möter grusplanen, där står husvagnen. Dörren är vänd mot granarna som står i sluttningen. När man öppnar dörren går man direkt ut på barren. De sticker skönt under fotsulorna och man får passa sig så man inte trampar på någon kotte. Det finns inget förtält men ett litet trappsteg innan man landar på marken. På kvällen går mormor och jag till dasset. Det är en kort bit att gå men man mycket hinner sägas under den där promenaden ändå. Jag berättar för henne att jag fått min mens. Hur ont det gjorde.
-          Ja, det där kommer jag ihåg. Jag var nog som du, tio eller elva, när jag fick den.
Jag stannar till i steget och tittar på henne.
-          Var det så på den tiden?
-          Ja, sådant var inte annorlunda, skrattar hon. Men nu är den tiden förbi för mig.
-          Hade du också ont?
-          Ja, och din mamma också. Det brukar vara lika det där.
Jag stänger inte dörren helt till dasset. En liten strimma ljus får smita in. Mormor väntar utanför. Jag vill veta mer om hur det var. Om vi är mer lika. Min mormor har också varit ung. När hon också varit inne på dasset går vi tillbaka.
-          Hur var det när du träffade morfar?
-          Han var så snygg. Jag hade sett honom i kyrkan flera gånger.
Sedan går vi in i husvagnen. Det luktar svagt av gas. Sängarna är bäddade och gardinerna fördragna. Jag ser hur de ler mot varandra.
-          Nej du mor, nu lägger vi oss. God natt med dig ongen.
När jag ligger i min ände hör jag hur de pratar med varandra. Jag somnar i tryggheten.

Det är bullar och det är kokkaffe och det är släktskvaller och det är kramar och det är välkänt.
Och mormor står i dörren av husvagnen. Hon har precis satt på kaffet och ska duka upp på bordet utanför. På husvagnsbordet som alltid har funnits. Vid husvagnen som står där den brukar stå. På parkeringen där numera endast deras husvagn står under somrarna. Mamma och jag har tagit en tur över dagen. Jag sover inte över längre men när jag står här nu önskar jag att jag skulle det. Det där andra jag skulle göra känns inte längre lika viktigt. När mormor tar steget ner ser jag en skugga i hennes ansikte.
-          Har du ont, mamma?
Jag tycker om att höra min egen mamma kalla sin egen för just det. Det låter så mjukt och respektfullt. Mammas mamma, min mormor, får tårar i ögonen.
-          Ja, om jag vetat att det skulle göra så här ont efteråt hade jag aldrig gjort den där operationen.
Morfar kommer från sjön, nybadad. Han har cyklat på racercykeln, en långtur. Min morfar som aldrig kommer sluta cykla. Som aldrig kommer bli gammal i kroppen. Eller själen. Han frustar lite och stryker mormor över ryggen.
-          Det var skönt. Fem mil. Nu är jag hungrig.
Han står där bredvid henne och hon ser på honom. Det finns något i hennes ögon. Jag undrar om hon fortfarande tycker att han är snygg, sådär som hon gjorde för fyrtio år sedan. Jag tror det. Hon vänder sig om för att hämta kaffet inne i husvagnen och återigen stryker den där skuggan över ansiktet på henne.
Jag vill ta bort det där onda. Vara ett barn igen. Vill plocka bär i skogen, se på skolan där mamma gick, leka med kottkor och bada tills jag blir blå. Sprida smågrodor i Volvon, äta blåbär ur mormors hink och lyssna på sagor som gör mig rädd. Sova i tryggdoft och kissa i dassmörker. Sådär som jag alltid gjort. Sådär som man bara gör i Lissbroa.

Vädjan

Jag somnar i soffan på eftermiddagen och vaknar med kudden kvar på kinden. Vacklar upp och ser de mörka skyarna välla in över huset. Blåsten får bebisgungan att slå hårt mot trädstammen utanför. Fixar fika, sätter mig i soffan och plötsligt. Plötsligt hör jag. De anfaller. Okej snön. Jag fattar att du vill hänga dig kvar. Att ditt försök i torsdags misslyckades gjorde dig arg. Att du inte vill ge upp i första taget. Men att samla sina trupper, träna upp dem till hårda anfallslystna små kulor och sedan låta dem spränga fram,är inte det lite för mycket? Jag blev faktiskt lite rädd. Det var väl ändå inte meningen?

fredag 9 mars 2012

Jag vill ha en ny författare

Inte för att jag har spelat rollspel förut men jag vill ändå klaga på den som författat det här. Det var författarliv som var namnet, ju! Då ingår väl inte städa barnens rum, tvätta tusen tvättmaskiner, rensa post och småäta? Nej. Sudda ut och skriv om, du som skrivit det här manuset!

Hejdå

Hejdå barnen. Hejdå mannen. Hejdå tv. Hejdå jobbet. Hejdå städning. Hejdå världen. Nu. Just i detta nu börjar helgen där mitt rollspel heter författarliv.

onsdag 7 mars 2012

I låtsasverkligheten

Plötsligt när jag står där vid diskbänken och tar hand om middagsdisken kommer jag på att jag vunnit tio omgiver kronor. Det är en rätt skön känsla. Dessutom har boken blivit klar och antagen. Ja, förresten är den mycket omtyckt också. Så omtyckt att flera andra länder redan anmält intresse för att få rättigheter att översätta den. Jag tänkte ta tjänstledigt på halvtid nu. Kanske söka någon författarutbildning men ändå arbeta kvar. Jag vill inte missa de där ungarna på jobbet. Jo, det känns bra nu. Ska bara blunda en liten stund till och njuta. Sedan är jag tillbaka i verkligheten igen.

tisdag 6 mars 2012

En blivande författare

Jo, den här svenskfröken sitter just nu i soffan med tokvarmt hjärta. Vad annat kan jag? Har just skrivit rent en berättelse på dator åt en elev i år två. (som hade kunnat gjort det själv om det funnits datorer tillgängliga) hon har skrivit nio sidor, genomtänkt med en röd tråd. Med snygga språkliga vändningar och förstärkningar. Med fantasi och egna idéer . Oj, oj, oj. Den här tjejen kommer gå långt!

Ha ha

Får man räcka ut tungan åt vuxna människor som envetet försökt få en att ändra på saker för att de trott att man har fel när man får svart på vitt det man vetat hela tiden, nämligen att man har rätt?

måndag 5 mars 2012

Har hon sagt det så...

"Mamma, varför har du BH?" "För att annars skulle brösten hänga och slänga." ( Och nu berättar jag inte för er att jag dessutom illustrerar för henne.) "Fast du skulle behöva bli lite piggare. Det vore nog ett bra sätt."

Och hör sedan!

Vill bara meddela att det är bäst jag sover inatt. Annars får jag med mig att göra. Det är bara dumheter det här jag håller på med. Skärpning!

söndag 4 mars 2012

Sköna söndag

Ungarna vaknar först, går upp och sätter på tvn. Tillsammans. Storskruttan gör Oboy till dem båda. De leker med lego och ser på film. Mannen läser och jag somnar om efter frukost. Mannen handlar och lagar mat. Jag och storskruttan inhandlar massor av tidningar. Äter lunch. Dricker kaffe när skruttarna bygger lego. Alla klär på sig och går ut. Skruttarna leker tillsammans. Jag läser. Det är en lugn dag och jag börjar ana hur det kan vara när skruttarna klarar sig liiiite själva.

En jag behåller

Jag gillar identifiering när jag läser. Av någon anledning är det just det jag känner när jag läser "Här ligger jag och blöder" av Jenny Jägerfeld. Inte för att jag är sexton år. Inte för att jag klär eller någonsin har klätt mig avvikande. Inte för att min mamma är annorlunda. Utan för att jag känner igen känslan av ungdomsutanförskap. Jag tror att det är mer ovanligt att inte känna sig konstig och oförstådd i ungdomen och den där känslan är så lätt att hitta tillbaka till. Texten är direkt och det svider till några gånger, rätt rejält. Det är en sådan där bok som får stå kvar i hyllan och bli omtyckt.

lördag 3 mars 2012

Vad jag har gjort

Bedrift eller nederlag, jag vet faktiskt inte, men jag har inte ens rört mina pjäxor eller skidor på hela veckan. I stället har jag: Sprungit efter tvåochetthalvtårig lillskrutt i barnbacken. Han är helt frälst! Lekt i värmestugan. Solat i niogradig backe. Fått en tår i ögat när femochetthalvtårig storskrutta åkt röd backe med skidskolan. Umgåtts med underbara nära och kära. Ballat ur bara en gång! Ätit god mat. Förundrats över att elva personer funkat så bra tillsammans i en stuga en hel vecka. Irriterat mig på folk som passar platser i värmestugan. Bastat. Kollat ungar som badat i snön. Sovit som en kratta. Klarat dagarna ändå. Promenerat. Kört runt på överfulla parkeringar. Inte hittat tidningen Skriva i hela Tandådalen. Nu är vi hemma och alla fyra har hittat en egen hörna i huset. Det är tyst. Veckan är snart slut. Nästa år åker vi igen.

torsdag 1 mars 2012

Det där med kramar

En kram är en kram är en kram. Fast ändå inte. Jag är en sån där som kramar mina ungar hela tiden. Jag kramar även de där fantastiska ungarna på jobbet väldigt ofta. Det är enkelt och känns bra. Förhoppningsvis för dem också. När det kommer till vuxna är det något helt annat. Många vänner, bekanta och släktingar känns det bra att kramas med men jag tar sällan initiativ till det. Inte av någon särskild anledning, jag bara är sådan. Med många andra känns det stelt och konstigt. Nästan obehagligt. Som om de med sina kramar tränger igenom min trygghetszon. Jag har fått höra, från olika håll, att min integritet är stark. Ibland undrar jag om det kanske hämmar mig mer än skyddar. Det är väl inte så farligt med en kram? Ändå backar jag. Behåller skyddet. Jag undrar faktiskt, på riktigt, varför jag gör så?