Hej hybris!

Jo.

Jag skriver för min egen skull. 

Jag skriver för att det är kul.

Det är inte utgivning som är det viktiga.

Och allt annat skit jag säger och skriver.

Idag har jag intervjuat mig själv. I radio. För att min första bok har blivit en succé.

Kan vara så att jag ljuger lite ibland.

Biblioteket

Söndag förmiddag. Jag, datorn, en faktaskatt och mina karaktärer.

Tror jag måste älska den här dagen.

Besvärliga karaktärer

Idag har jag snott åt mig skrivitid hela dagen. Det är en fantastisk känsla när man sätter sig ned och kommer ihåg det man skrev sist. Allt finns i huvudet och historien driver på hela tiden.

Ett problem har jag haft idag. Det finns en karaktär som får berätta sin del av historien ungefär hälften av tiden. Den andra tiden är vikt åt en annan karaktär.

Problemet är att karaktär ett tar över hela tiden. Rätt som det är kommer jag på att han har berättat hur han ser på saker och ting. Nu är det så att jag är hemskt bestämd över att jag är Gud i den här världen jag skapat. Det innebär att jag måste gå tillbaka och ändra perspektivet då och då. 

Jag tycker ju att han är hemskt trevlig i övrigt men just den här biten får vi allt ta oss ett snack om!

Den sköna ledigheten

Det är något konstigt med ledighet. Åtminstone den långa. Jag har lång sommarledighet. (Vilket jag inte tänker diskutera nu. Stor punkt.) Varje år, precis innan det är dags att bli ledig, har jag stora planer. Stora, små planer får man ändå tillägga.

Planerna är alltid att vi ska vila. Ta det lugnt, göra sådant vi har lust med. Vissa dagar ska vara fullspäckade, andra helt tomma. Det övergripande är ändå att det ska vara skönt.

Så kommer den där dagen när man vaknar upp och vet, vet att det är åtta veckor kvar tills man måste till jobbet igen. Och vips, så går planerna om intet. Stressen som plötsligt exploderar inombords är total och jag kan definitivt inte hitta något skönt i mina dagar. Jag tror att det ser ut som jag hör det och att mina barn känner det där sköna men för mig trissas allt bara upp. Minst tio steg.

En och en halv vecka tog det i år. Idag känner jag lugnet sakta komma smygande. Och äntligen kan jag slappna av, för även om jag är tämligen säker på att det ska infinna sig finns oron. Tänk om den här sommaren ska bli stressommaren!

Det blev inte så. I år heller. Nu tror jag sommaren börjar!

Boken om Joe av Jonathan Tropper

När Joe återkommer till sin födelsestad, Bush Falls, efter sjutton år är det ingen som vill ha honom där. Anledningen är den storsäljande bok han skrivit om sin hemstad som på inget sätt utelämnar några hemligheter. Han har, i boken, beskrivit stadens alla invånare med deras brister och hemligheter. Dessutom har han skrivit saker som han tror, inga av dem särskilt förskönande.
Att han återkommer beror på att hans far ligger för döden och även om de inte haft kontakt på många år, känner han sig tvungen.

Det blir ett uppvaknande att komma "hem". Han måste nu konfrontera både de människor han skrivit om och inte minst sig själv.

Det här var den tredje boken jag läst av Jonathan Tropper och de båda andra tyckte jag om från början. Den här var seg. Jag började i den under våren men lade sedan bort den eftersom jag tyckte den verkade tråkig. På grund av ett Twitter-inlägg från En bokcirkel för alla, tog jag upp den nu igen. Som tur var. Jag fortsatte där jag slutat och nu gillade jag den mer och mer för varje sida. Tidigare har jag skrattat högt när jag läst hans böcker och visst finns humorn där även i denna, men den är svartare, mer dold och ligger mer som en känsla under texten. Tydligare i boken är det sentimentala stråket. Det vemodiga som får stor plats och som också gör att jag sugs in i handlingen och karaktärerna på ett fantastiskt sätt.

I slutet av boken blir det kanske väl storslaget ibland, men det är författaren medveten om och han skriver därför in det i texten så att även karaktärerna begrundar det. Därför fungerar det.

Jag tyckte mycket om den här boken. Den är av typen att man inte direkt klarar att börja på en ny, de vill liksom stanna kvar och "gotta in" sig i mig.

Ja, som vanligt när jag läst något bra vill jag att ni också ska göra det. Så: Läs den!

Om man säger så här:

Jag längtar efter mina solglasögon.

Ett annat sätt att uttrycka samma sak kunde vara:Keps är nog f-n det fulaste som finns. Och obekvämaste.

Ba' så ni vet

Jag har nu skrivit 22958 ord och 73 sidor.

De är så kära så de spricker.

De är så olyckliga så himlen rasar.

Medeltiden har aldrig varit mörkare.

Jag skriver enligt en del jag lärt mig och kör slutet först. Och snart blir det ännu mörkare.

Men inte nu. För som jag skrev förut, barnen. De kommer väl ha sommarlov i morgon med.

Näej

Jag har inte åkt bort på semester.
Eller tagit en bloggpaus.
Eller tröttnat.
Eller tappat bort vad jag ska skriva om.

Jag är bara ledig med två små skruttar.
Sällan (eller aldrig) kan man säga: "Nej jag har rast nu, prata med rastvakterna."
Eller "Nu måste ni vara tysta så att alla kan koncentrera sig."

Och för sakens skull måste jag tillägga att mina skruttar är snälla och rara och duktiga och underbara och allt annat positivt man kan komma på. Såklart.

Men de har sommarlov.

Problemet

Är inte att viljan inte finns.

Eller tiden.

Eller orken.

Det är bara det att det inte går att träna när man är hungrig. 

Och det är jag hela tiden.

Och eftersom ni tjatar om hur kvällen fortsatt...

...kan jag meddela att jag utropat vilodag i morgon. Det betyder att man inte får leka med någon kompis utan bara ska vara hemma med sin sommar-semester-lediga mamma och lillebror/ storasyster. Alla ska gå ner i varv och vara rara mot varandra hela dagen.

När jag kom på vad jag gjort var jag tvungen att festa loss lite. Så jag halvvärmde två halvstekta, redan uppvärmda billighetsvarmkorvar. Doppade dem i ketchup och senap och halvhärsken, torkad lök. Åt upp dem. 

Jag slängde även fram lite billighetspåläggsskinka. (Den glömde jag på bänken kom jag just på.) Åt inte upp den.

Eftersom jag inte gillar glass tog jag också fram en tråkig billighetsstrut utan minsta smula choklad i ( Som skulle varit en glädjekälla, hemska tanke.) Så tryckte jag i mig den också.

Nu är jag mätt. Då kanske jag är vilosam i morgon i alla fall.

Jag glömde fota innan. Så här ser det ut nu.

Bad mamma-kväll

Midsommarpicnic.
Dans kring midsommarstång.
Lek till 23.30.
Bad.
Glass.
Barnkalas.
Boccia-spel.
Sena kvällar.
Pannkakor.
Morgon-mys.
Slime-lek.
Pusskalas.

Hoppas det betalar för utbrotten ikväll. Från mig.

Hungerspelen och några dåliga böcker

Den senaste tiden har jag läst flera böcker som jag inte alls gillat. Böcker som fått mig att sucka när jag vet att de ska tas fram och läsas. Jag brukar inte läsa vidare när det händer, men nu har de varit valda av andra, i de bokcirklar jag är med i och då vill jag ändå ge dem en chans.

Bland annat har jag läst en novellsamling av Alice Munro som heter Nära hem, vilken jag kämpade mig igenom halva innan jag bestämde mig för att lägga bort. Den var enkel att läsa och jag vet att många älskar hennes noveller, men för mig var det som att hamna bredvid någon på en fest. Ni vet, när personen ifråga berättar och berättar en händelse. Händelsen svävar ut och det enda man väntar på är att det ska komma någon poäng. När personen tystnar har man slutat lyssna och så tänker man att nu kan jag resa mig. Då börjar det om...

En annan bok jag började i var Rövarbruden av Margaret Atwood. Det var en bok jag blev irriterad på. I början kunde jag inte förstå varför, men sedan kom jag på det. Hon berättar allt i texten, låter inte mig tänka själv en endaste sekund och jag tappade fokus direkt. Det hon inte berättar är vad rövarbruden gjort, bara att hon ställt till det för många, men nej. Jag bestämde mig tidigt för att inte läsa vidare.

Istället för Rövarbruden slukade jag Simona Ahrnstedts De skandalösa och den tyckte jag mycket om. Den har jag skrivit om tidigare.

Den senaste veckan har jag läst Hungerspelen av Suzanne Collins. En bok jag köpte åt in man på bokrean och som jag varit sugen på ett längre tag. Jag fastnade direkt. Författarinnan kastar in mig i ett äventyr jag måste veta hur det slutar. Hon ser till att jag både förstår Katniss, huvudkaraktären, men också att jag ifrågasätter vissa av hennes tankar och beslut. Hon ger mig precis lagom mycket känslor för alla inblandade för att jag både ska bry mig om dem men också kunna lämna dem, när det behövs.

Hungerspelen har ett direkt språk som är enkelt och lagom mycket beskrivande. Ibland retar jag mig på enkelheten men för det mesta fungerar det bra.

Historien är precis lagom otäck för mig, rent hjärtklapps-mässigt. Det som jag däremot funderar en del på både under tiden och efteråt är människans egoistiska drift till överlevnad. Hur långt är man beredd att gå för att hålla sig själv och de man älskar vid liv? Hur mycket kan man egentligen påverka de politiska beslut som tas?

Jag tycker det är en bok värd att läsas. Del två och tre väntar på mig men jag tror att det blir något annat innan. Kanske Att föda ett barn eller lite Älskade fascism eller My lord and spymaster eller Tigerkvinnan eller...

För att kvinnor handlar handväskor hela tiden

Man sätter sig i barnhörnan när man kommer till tandläkaren. (Eftersom man har barnet med sig.) Direkt rumpan har landat känner man den. Doften. Den där man känner igen om man suttit i soffor där barn brukar sitta. Barn som inte riktigt lärt sig att hinna till toaletten i tid. Doften av kissindränkt sofftyg. 

Så man reser sig och flyttar till en annan plats. För man tänker att den som inte riktigt lärt sig att hinna i tid, nog inte suttit i hela soffan under tiden den inte hann i tid. 

Men det luktar där också.

Då tänker man att man går på toaletten för att fördriva tiden. När man står inne på toaletten och letar efter något i sin handväska, som man måste ha just då, känner man fortfarande doften.

Då inser man att det är handväskans inre som luktar som om ett barn inte hunnit i tid.

Jag tror inte att någon inte hunnit i tid i min väska. Däremot tror jag att det är hög tid att byta ut väskan som nog är äldre än min Storskrutta.

Ridå.

Skönt att kunna jobba lite extra

En del saker lär man sig den hårda vägen.

Som att man inte kan spara en hel mapp med viktiga dokument och maila den till sig själv för att man inte kommer åt sin personliga katalog och man tycker att man är smart och duktig när man gör det för att det är viktigt att alla dokument är i sin ordning när ens jobbdator ska ominstalleras.

Näpp! Det går inte. Vet jag nu. Då skriver jag väl om allt i sommar då. Och sedan skickar jag VARJE enskild fil till mig själv.

Testa diabetes 71515

Jag brukar inte så ofta testa sådana där saker som dyker upp på Facebook eller andra ställen på nätet, men igår fick jag se ett inlägg i en grupp jag är med i som jag blev nyfiken på.

Om du vill testa hur det är att ha diabetes , skicka ett sms till 71515.

Ny behöver ju inte jag testa men var ändå nyfiken på hur det skulle fungera. Såklart behöver man inte ta sprutor eller blodprov på riktigt men under dagen har jag fått sms med jämna mellanrum om vad som skulle kunna dyka upp i ett diabetesliv.

Jag har reflekterat en del under dagen när det plingat till. Det som man får låtsas ta hänsyn till är saker som hela tiden händer. Saker jag knappt reflekterar över men som alltid finns där. Det känns "på riktigt". 

En invändning har jag. Sms:en kommer för sällan. Faktum är att jag känner det som att det skulle varit dubbelt så många.

Ändå. Testa! Det kostar inget. Det är inte jobbigt. Däremot kan du kanske förstå litegrann hur det känns. Jag gissar att den/ de du har i din närhet med diabetes, skulle uppskatta det.

Kom på att jag glömde en sak

Jag ska visst jobba i morgon.

Min plan gick i lås. Jag har skrivit och skrivit och skrivit. Jag hade kunnat skriva och skriva och skriva mycket mer. Men nu är jag förnuftig och går och sover.

Dock: jag har skrivit ungefär tolv sidor i kväll. Den magiska gränsen 50 sidor är passerad. Det jag skrev ikväll blev så jäkla bra! ( tycker jag nu, i alla fall)

Godnatt!

Min skitbraiga plan

Tryckte i skruttarna mat och glass.

Lade fram förslaget om att åka till biblioteket som om det vore årets happening. De jublade och lånade massor.

Låter dem nu bada i poolen.

Den allra största skrutten är förkyld.

Jag räknar kallt med att alla sover gott om någon timme.

Pax för att skriva då!

Var lite tysta

Jag har nästan ritat klart min bok nu. Dags att börja skriva. Skrivandet som är det jag verkligen längtar efter.  Jag ska bara...Sitter på nätet och surfar runt efter mer information så att det ska bli rätt. Det som ska vara på riktigt, ska vara på riktigt. Det andra hittar jag på. Men det kan inte nog understrykas att det som ska vara på riktigt måste bli rätt. Här har jag ett problem.

Det finns så fantastiskt mycket intressant att läsa. Så många underbara bilder att undersöka. Så många platser jag vill åka till. Jag skulle kunna göra research i hundra år. Just detta blev vi varnade för på kursen, man kan fastna hur länge som helst. Och då blir inga böcker skrivna. Såklart.

Än så länge har jag hittat sisådär tio avhandlingar att läsa.
Fem platser jag vill åka till.

Och så har jag planerat att liksom, alltså, typ ba skriva rätt mycket under sommaren.

Shhhhh.......

Ni får skratta tystare. Annars kommer jag tappa modet.

Saknaden

Det kan också vara så att jag fick tre mail från Skolverket igår för att de skickat någon sorts spion som sett hur illa det är ställt. Igår var jag tröttare än tröttast. Idag är jag döden itself.

Det handlar om så mycket mer än att arbeta hårt som lärare. Det handlar också om att arbeta hårt för att anknyta känslomässigt lagom mycket till sina elever. Det handlar också om att man blir väldigt ledsen när man vet att man inte ska träffa dem på samma sätt till hösten. Visst, vi kommer vara i samma byggnad men inte i samma klassrum. Jag kommer inte kunna tjafsa, skratta och skoja med dem mer , på samma sätt. Jag kommer inte kunna tröttna på deras tjat. De kommer inte kunna tröttna på mitt. Jag kommer inte kunna sätta mig bredvid dem när jag ser något i deras ögon. Jag kommer inte kunna lägga min hand på deras axlar för att få dem tysta. Den där klassrumsrelationen man har, den är så mycket mer än ett jobb. Och när man slagits ihop i tre år, då känns det i hjärtat.

Jag kommer sakna dem.

Tror de att jag är dum?

Skolverket har nu tagit beslut om mitt ärende. Jag har fått min legitimation. Frågan är om de tror att jag har svårt att fatta. Eller om de vill kompensera för att beslutet tagit ett och ett halvt år. Eller om de anser att jag arbetar för fler.

Jag bara undrar eftersom jag fick så här många under dagen:

Frejas frågor om sommarläsning

 

Freja som är med i samma bokcirkel som jag, har taggat mig för att svara på några frågor om sommarläsning. Jag har, just nu, dåligt med ork till att läsa men det kommer snart att ändras.

1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinna läsas i sommar?
Jag har, som vanligt, flera påbörjade böcker på mitt nattduksbord. En av dem är Älskade fascism av Henrik Arnstad. Jag skräms av den men känner att det är ett måste med tanke på hur samhället håller på att utvecklas.
En annan bok som jag tänker inhandla är Det enda rätta av Susanne Boll. Jag har läst början av den på (men Gud! Nu har jag glömt vad det heter, där man kan provläsa lite ur aktuella böcker) nätet och är sugen.
Jag var ju på romancekurs nyss och behöver bevandra mig mera i genren med tanke på att det är en sådan historia som börjar ta form i mitt huvud. Flera författare finns i mina anteckningar som ligger alldeles för långt bort ( ca fem meter) för att jag ska orka gå och hämta dem.
Sedan MÅSTE jag inget mer. Jag tänker, precis som jag brukar, gå på lust. Läsa skräp när jag vill, läsa annat när jag vill. Botanisera på biblioteket och i boklådor och kanske på loppis. Läsa ut det jag gillar och förkasta det jag inte gillar.

2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i?
Precis som Freja så kämpar jag med Rövarbruden. Hittar inte intresset och flytet. Får väl se om jag tar mig igenom den.

3. Var är bästa stället att läsa i sommar?
Jag läser helst i sängen. Året om.

4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer att läsa någonstans?
Ute när skruttarna är där, inne i sängen när de är där.

5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?
Helt omöjligt att svara på. Eftersom jag inte vet vad jag ramlar över så är chanserna goda att det blir flera nya författare.

6. Vilken bok borde ALLA läsa i sommar?
Alla borde läsa någon bok. Något de mår bra av och kan försvinna i en stund. Något som gör att man får en läsupplevelse som sitter kvar i kroppen även när boken är stängd.

7. Strand eller hängmatta?
Hängmatta, det är så svårt att koncentrera sig på något annat än ljud och skruttar på stranden.

 8. Deckare eller roman?
Alla som känner mig vet att jag blir så rädd för deckare att jag helst låter bli. Men när jag läser dem så tycker jag det är bra underhållning. Så roman.

9. Favoritgenre?
Just nu gillar jag romance. Eller relationsromaner.

10. Tagga 3 andra!
Jag skulle gärna veta vad Åsa Lundqvist läser i sommar. Och vad Asta läser. Och sedan lämnar jag öppet om någon annan skulle vara sugen.

Livet från den ljusa sidan

Om jag inte varit en bilmekanik-idiot.

Om jag inte blivit handlingsförlamad när något går emot mig.

Om någon kunnat hjälpa mig med den döda bilen i morse. 

Om min man hade svarat i telefonen när jag ringde.

Då hade jag inte fått tvätten vikt!

Vilken tur att batteriet laddat ur under natten.

Jag ritar en bok

Ni ser vad bra den är va?

Nu ska jag bara fylla i med lite text.

Sedan klart!

Inte vet jag...

...hur ofta ni städar bakom spisen eller under diskbänken eller mellan springorna till iläggsskivan på köksbordet.

Jag gör det inte så ofta. Inte tillräckligt ofta för att det ska vara hygieniskt i alla fall. 

Idag gjorde jag det.

Det kan vara därför jag nu känner mig flottig trots att jag duschat. Men ack, så det blänker under spisen. 

Hoppas alla vet det nu. För syns gör det inte.

En annan matris

Föräldrarna i familjen uppfyller tydligt alla målen i matrisen. Särskilt målet "Du kan hota ditt barn att det kommer att dö om det inte äter frukost."

Skönt att den förmågan sitter där den ska!

Terminsbedömning

Jag har inte uppfyllt alla krav i matrisen för lärare.
Jag behöver utveckla min förmåga att skriva fortare.
Jag behöver också utveckla min förmåga att variera mitt språk i de omdömen som skrivs.
Jag kan utveckla min förmåga att vara en superlärare som hinner med all dokumentation.
Jag kan utveckla min förmåga att komma ihåg allt som jag borde gjort.

Min förmåga att tycka om eleverna är god.
Dessutom är min förmåga att vara lite tung i hjärtat när man ska lämna över "sina" elever till annan mentor, väldigt stor.
Min förmåga att längta efter sommarlov är, trots förra punkten, mycket stor.
Min förmåga att känna stolthet över de elever jag skrattat, gråtit, varit arg och orolig tillsammans med under nästan tre år, är mycket utvecklad.
Min förmåga att se med glädje på de nya sjuåringar jag kommer möta i höst är god.

Under nästa termin kommer jag att behöva stöd i de förmågor jag ännu inte utvecklat fullt ut. Ansvarig för detta är...

Äh! Det är nog ingen idé!

De skandalösa av Simona Ahrnstedt

Under helgen som gick var jag på kurs för Simona Ahrnstedt. Det handlade om att skriva romance-böcker. En helg som gav mig inspirerande idéer, nya insikter och massor av skrivlust. Det gav dessutom ett jävlaranamma: jag kan också skriva en bok och jag kan göra det bra!
Innan jag åkte hade jag läst Simonas böcker och läst hennes blogg. Jag hade en sådan där känsla i kroppen av att jag förmodligen skulle gilla henne, en sådan där känsla man har men aldrig kan vara säker på. Det jag fick se under helgen stämde in på min känsla. Jag gillar att hon bjuder på sig själv och att hon är så noggrann i sitt skrivande. Att hon inte gör avkall  på det hon gillar även om det anses som "sämre" att skriva den här typen av böcker.  Själv är jag sugen på att skriva en och den historia som finns i mitt huvud väntar nu på att präntas ner. Snart. Snart.

När jag skulle gå till mitt tåg på söndagen gick jag, som vanligt, åt fel håll. Som tur var eftersom jag då fick syn på en bokhandel och knallade in där. I hyllan, nyss upplockad, stod De skandalösa, Simonas tredje bok som inte skulle komma ut förrän några dagar senare. Självklart köpte jag den och började läsa på tåget.

De skandalösa handlar om Magdalena Swärd som står på ruinens brant. Hon bor, tillsammans med sin piga Beata, i en nedgången lägenhet och de har inga pengar kvar. Den handlar också om Gabriel Gripklo, mannen som fått ärva sin familjs tillgångar, och skulder. Mannen med ett rykte ingen människa skulle vilja ha.

När Gabriel måste välja sig en fru kommer Magdalena till hans slott som förkläde åt en av de ungmöer han förväntas välja. De ogillar varandra direkt men efter en vadslagning kommer de att ingå ett avtal. Och där börjar deras historia.

Den här boken är annorlunda än Simonas två första böcker. Den är stillsammare på ett plan men också hetsigare på ett annat. I stort sett hela berättelsen utspelar sig på slottet och det blir därför relationen som får allt större utrymme. Jag tycker om de sprakande dialogerna och de snabba kasten mellan Magdalena och Gabriel. Jag tycker också om de andra relationer som utspelas. De får inte lika stort utrymme, men de fastnar i mig. De får mig att fundera över svårigheterna att hantera en relation då, och nu.

Vad jag har svårt för är att se Gabriel framför mig. Jag vill gärna känna som huvudpersonen gör men har svårt för att se kravatter, långt hår i tofs och långa strumpor som snyggt. Därför försöker jag låta bli att se dessa saker.

Det som gör lite ont i mig är att det finns en del stavfel. Några ord verkar ha ramlat bort och jag får läsa om vissa meningar för att förstå. Det gör ont eftersom jag vet att Simona arbetar hårt. Hon är noggrann men i redigeringsprocessen har man tyvärr missat några saker. Historien är bra men jag tappar i fart när det händer.

Det tog mig tre dagar att läsa ut boken. Som alltid när man läst en bok man fastnar i blir man besviken när det är slut. Jag vill ha mer. Nu får jag inte det men de personer som jag umgåtts med under dessa dagar kommer stanna kvar länge. Jag har återigen fått läsa en bok som gett mig en upplevelse av värme. Och värmen är precis det jag vill ha.

Viktigt meddelande till människorna

Var respektfulla.

Var snälla.

Slut på meddelande.

Goodbye romance

Hello vardag.

Lite mer rörigt än vanligt

Man kan tycka att jag är något förvirrad.

Till exempel när jag går åt helt fel håll.

Eller när jag glömmer att betala för boken jag just lagt på disken.

Eller när jag glömmer att jag inte har ätit. ( Det händer inte!)

Men just nu är jag så full av inspiration, nya idéer och ord att ingenting annat får plats.

Ja. Det skulle vara den här då.

En kvinna på vift

Det är morgon på det slitna hotellet. Kvinnan, som sovit hela natten ( med två avbrott när de tyska flickorna i rummet bredvid behövde sjunga så högt de kunde klockan fem och klockan sex på morgonen), har nu fått sig frukost med franskt bakgrundsprat. Hon har också gjort sig redo för en ny skrivarkurs-dag.

I går skrev hon hela kvällen. Nu finns tid för mer.

Det kan hända. Möjligtvis. Eventuellt. Kanske är det så att det kan bli något av allt det där som rör sig i hennes huvud. 

Oavsett utgång så har hon det bra. Mycket bra.

Gudarna ser mig

Tåget rullar ut från perrongen 06.43. Precis i tid. Jag har lite svårt att bestämma mig och växlar därför mellan ljudbok och pappersbok under hela resan. Inga spel, inget okoncentrerat surfande. Bara jag och texterna. 

Framme i Stockholm springer jag de knappa fyra kilometerna till platsen jag ska. Fem timmar av prat om skrivande och i mitt huvud formas det mer och mer. Det där jag påbörjat som inte kristalliserat sig än. 

Regnet för mig direkt till hotellet. Slår på tv:n precis när Babel visas. Jag är på väg att starta datorn när det är slut men nästa program får mig att stanna. Sofi Oksanen som jag missade sist. 

Det kan vara så att det här är den nördigaste bok-skrivar-läsarhelg jag någonsin haft. Och det älskar jag.