Livet är underbart

Påsken bjuder på fantastiskt väder.
Och i sann mindfullness-anda traskar jag ut i vårsolen och lapar energi för att fylla på mina depåer och glädjas åt hur de varma strålarna smeker min bleka hud. Jag känner hur mitt sinne fylls av goda tankar medan mina kinder färgas vackert röda. Nu, tänker jag, nu leker livet. Ikväll kan jag med gott samvete ta tre bitar av den 80%-iga chokladen. För nu har min kropp äntligen fått röra sig i den friska luften.

Moahahahaha !

Jag surar. Smygäter godis. Surar. Ligger i sängen.Surar. Drömmer om ett ordningsamt, städat hus. Surar.

Förresten surar jag också.

Åtminstone tills jag slutar.

Glad påsk!

Vi har påskpyntat.
Det är det nya. Trash-pyntning.
Kom ihåg att jag var först.
Och kanske sist.

Vill DU bli lärare?

För alla er som inte bestämt er. För alla er som tänker att man vill ha ett bra yrke. Eller för alla er som har lust att byta. De här förmågorna behöver du som lärare:

• Förmågan att diskutera dagen under en liten stund i arbetsrummet, strax innan eleverna dyker upp. Ofta diskuteras något som kommer att hända i klasserna under dagen. Man kan också behöva lösa eventuell sjukfrånvaro av någon lärare. Jag har aldrig varit med om att ingen kan/ vill ställa upp. Man löser det tillsammans. Man vet också att man får igen det om man själv behöver hjälp. Det kan också vara så att man diskuterar aktuella händelser. Det är ganska otroligt vilka givande diskussioner man kan ha på tio minuter. Inte sällan får man också skratta.
• Förmågan att uppskatta lugnet i klassrummet när ca 20-30 elever börjar sin skoldag. Man får ofta vara med om att de hejar glatt, sätter sig på sina platser och gör det där de ska.
• Förmågan att delta i intressanta diskussioner om hur dagen kommer te sig, vad som hänt i elevernas liv utanför skolan, hur de tänker sig att vi kan förändra undervisningen, hur saker blir som de blir och varför en del saker aldrig blir.
• Förmågan att möta elever som vill lära sig allt, på olika sätt. Som kan se nyttan av att göra svåra eller tråkiga saker. Som med liv och lust kastar sig över vissa arbetsområden och som med en stark vilja att utvecklas även tar sig an det som kanske inte alls hamnar inom deras intresseområde.
• Förmågan att se eleverna som de smarta människor de är.
• Förmågan att utveckla dig själv genom att du måste omvärdera vissa av dina ståndpunkter när någon av eleverna säger något du inte alls tänkt på.
• Förmågan att ta emot beröm när du får teckningar, kramar, förtroenden, tårar, skratt och ilska från eleverna.
• Förmågan att uppskatta kaoset i klassrummet när du kastar dig ut på okända vatten och låter eleverna själva styra vägen. Kaoset brukar oftast landa i enormt stora vinster.
• Förmågan att följa med i aktuell forskning och utveckling av diverse så kallad "ungdomskultur".
• Förmågan att kunna inspirera när orken hos de som kämpar, tryter.
• Förmågan att ta emot den hjälp du får av eleverna när din ork tryter.
• Förmågan att möta föräldrar som uppskattar att du hjälper just deras barn att nå alla de mål som skolan har.
• Förmågan att leka och vara precis så glad du vill.
• Förmågan att våga visa att du ibland inte är glad, utan ledsen eller arg och ändå få respekt av dina elever.
• Förmågan att formulera vad eleverna är riktigt bra på och vad de behöver hjälp för att bli bättre på.
• Förmågan att hitta på nya, spännande, roliga och ibland nötande uppgifter som leder eleverna framåt.
• Förmågan att skratta åt dig själv tillsammans med eleverna, när allt går fel. 
• Förmågan att ta in den där varma känslan när allt går rätt och man ser att alla förstår vad man säger.
• Förmågan att våga vara stolt över eleverna(som blir som ens egna barn) när man ser dem lite på avstånd.
• Förmågan att våga vara stolt och lycklig över sitt jobb.

Känner du att det är något för dig? Det är det för mig. Alla gånger.

Redan tre

Joråvars.
Överraskningarna liksom flyger på mig idag.
Nummer ett var en riktigt rolig sådan.
Nummer två och tre berodde nog mest på att "jaglyssnarintepåtjat-skölden" föll av någonstans mellan hemmet och köpcentret.

Nu är det spännande

Jodå.
Vaknar 7.00, sovmorgon i min värld.
Äter frukost.
Läser reklam, lika mycket innehåll som morgontidningen(!)
Börjar känna en pirrande känsla i magen.
Jag är nervös!
Det kan väl bara betyda en sak.
Jag har någon sorts medial förmåga jag inte märkt av förut och nu kommer något mycket roligt och spännande att hända mig under dagen.
Hurra!

Återkommer med de fantastiska nyheterna så fort jag vet vilka de är.

Hej refusering

Det kom en till idag. Och jag fattar.
Det är inte tillräckligt bra. Det är inte något man tror på. Det är inte något som går att ge ut.

Det är ingen som sagt det. Inte direkt. Jag har tänkt det själv. Inser att det inte håller hela vägen. Att det saknas något. Att det måste omarbetas.

Och vet ni vad? Det ska jag göra. För jag vet ändå. Jag kan skriva. Jag kan nå ut. Jag kan nå in. Jag behöver bara träna lite på exakt hur,

Livet efter dig

I min bokcirkel som pågår i det "riktiga" livet valde vi att läsa Livet efter dig av Jojo Moyes, den här gången. Jag har länge gått och sneglat på den och blev glad när valet föll på just den. I mitten av förra veckan kom den och på torsdagen började jag läsa. På fredag kväll twittrade jag till Moyes. "Reading Me Before You and will soon be reported missing. By my family, that is." Och det var i princip sant. Ända till lördag kväll när jag lade den ifrån mig.

Boken handlar om Will som är totalförlamad från halsen och nedåt. Innan han blev det var han en atletisk skitstövel som levde för att tjäna pengar och sätta på brudar. Lou lever med sin mamma, pappa, syster med son och morfar. Hon försörjer dem allihop med lönen från ett café, men när cafét slår igen måste hon söka annat jobb. Hon hamnar som sällskapsdam hos Will. Efter att ha arbetat där ett tag får hon höra ett samtal hon inte borde hört. Ett samtal som får henne att göra saker hon aldrig trott om sig själv.

Det här var en sådan där bok man inte lägger bredvid sängen. Man lyfter med den till spisen när man lagar mat, till frukostbordet och mackorna, till barnens tv-stund, ja överallt. Jag kunde inte sluta. Den var lätt att läsa och karaktärerna som är väldigt stereotypa blev ändå mina vänner och berörde mig. Boken bär även med sig en djupare fråga som jag inte kan skriva här, det blir lite för avslöjande.

Igår hade jag släkten här på fika. När vi satt där och pratade om något kom jag på mig själv med att ha på tungan: "Men jag känner en som är förlamad och sitter i rullstol som..." Så kom jag på att jag inte alls kände honom. Det var Will jag tänkte på.

Ja, jag är en sucker för relationer. Jag älskar att sugas in i det där som inte kräver att jag har huvudet med mig hela tiden. Jag tycker det är skönt att veta att ingen kommer bli brutalt mördad eller plågad med tortyrverktyg. Jag gillar den varma känsla som stannar kvar efter att sista sidan är läst och jag gillar att få gråta en skvätt.

Om man gör det ska man läsa den här boken. Annars kan man låta bli.

Jag skulle aldrig ljuga för dig- Bloggdalas bokcirkel

Har just lagt ifrån mig boken Jag skulle aldrig ljuga för dig av Moa Herngren. En bok som jag börjat läsa en gång förut. Ja börjat, eftersom jag lade bort den efter ca trettio sidor. När jag nu fick reda på att den skulle läsas i bokcirkeln kom jag inte ens ihåg att jag gjort det. När jag insåg att så var fallet suckade jag. Högt.

Men.

Ibland är det bra att "tvingas" läsa lite mer. Boken har vuxit under tiden jag läst. Och när jag nu lägger bort den inser jag att jag har tyckt om den. Redan från första sidan förstår man att det är något som gnager i Cecilia. Cecilia som lever ett perfekt familjeliv med tre barn, en framgångsrik man, en vacker lägenhet och en karriär som frodas. Det gnager så i henne att hon måste bort. Det där gnaget växer för varje sida jag läser och jag märker, framför allt i andra halvan av boken, att mitt hjärta slår lite snabbare varje gång jag lägger bort boken. Jag blir stressad av det hon gör och jag kan inte låta bli att fundera över hur det ska gå.

Moa Herngren lyckas nå in i ångesten och gestaltar den på ett mycket bra sätt. Ändå blir det lite för mycket ibland. Kanske har jag fel, men vissa av de handlingar Cecilia utför känns inte trovärdiga. Jag lyckas inte identifiera mig i henne på grund av det. Hon är lite för kall. Däremot finns det delar som beskriver Mollys liv som jag lätt sätter mig in i. De tre barnen finns med men det är bara Molly som lyckas bli beskriven så att man lär känna henne. De andra blir mer "vanliga" barn som har en mamma de inte förstår sig på.

I slutet av boken finns tre tips på böcker man "kanske gillar om man gillade denna" Jag har läst två av dem och tyckt om dem men inte älskat dem. Den tredje ligger på mitt nattduksbord. Den har jag tänkt att jag nog kommer gilla. Det är uppenbarligen en av mina genres, det här.

Det är i vilket fall som helst en bok jag gillat. En bok jag rekommenderar. Men också en bok som förmodligen inte kommer sätta djupa spår.

Jag vill ha lite orättvisa nu

Det är inte det att jag tycker alla människor skulle få leva för evigt.

Bara de jag vill ha nära i mitt liv.

En riktig mysbok

På bokrean i år har jag köpt en bok till mig själv. En bok jag inte sett innan och alltså inte hade några som helst förväntningar på. Eller jo, lite kanske. Jag har tidigare läst Ps: Jag älskar dig av författarinnan, Cecilia Ahern. En bok jag grät till och tyckte mycket om. Så jag trodde nog att den skulle vara bra.

Boken handlar om Lou Suffern, en riktig karriärist som sätter arbete före familj i alla lägen. Han sätter dessutom även fest och tillfälliga förbindelser före familjen. Kort sagt: han är en riktig skitstövel. En morgon på väg till jobbet stannar han till vid en hemlös man på gatan. Varför vet han inte själv men det slutar med att han erbjuder mannen ett jobb. Och där tar historien sin början.

Det är en vacker och charmig historia som Cecilia berättar. En historia som får mig att bli mjuk i själen. Nog är historien banal och den skulle kunna avfärdas rätt snabbt av mig, men det är något i den som istället fångar mig. Språket är fint. Lagom mycket beskrivningar för mig som får utslag av "sida upp och sida ner-beskrivningar". Jag tycker dessutom att de är lite annorlunda i sin framställning. 

Historien innehåller en del magi och en hel del pekpinnar men jag sväljer dem. Låter mig fångas in och läser igenom den 269 sidor långa boken på väldigt kort tid. Och jag hade rätt. Den var bra. Den får stå kvar i bokhyllan.

P.S. Jag föll nog mest för utsidan från början. Vilket ger fler pluspoäng.

Den där personen

Jag antar att ni också har människor som betyder mer än andra. Såklart, liksom. Då menar jag inte de där självklara. Föräldrar, syskon, barn, nära vänner, make/maka och andra sådana där som betyder något för att man har en viktig relation till dem. Nej, jag menar mer de där som betyder något för mig fast de kanske inte ens vet det.

Det kan vara en journalist som hela tiden skriver rakt in i hjärtat på en. Det kan vara en musiker som kan få kroppen att darra genom att man hör deras låtar. Det kan vara en kassörska som alltid ser till att man känner sig välkommen. Det kan vara någon på jobbet som är så duktig att man inspireras att bli lika bra. Det kan vara en förälder man möter när man hämtar sina egna barn som lyckas få det att se så skönt ut, trots leriga överdrag och gnälliga eftermiddagsbarn. Det kan vara någon man träffat någon enstaka gång men som ändå gjort ett stort intryck. Vad jag menar är att det kan vara vem som helst. Jag har en hel massa sådana människor. Som, utan att de vet det, gör mina dagar lättare. Som, utan att de märker det, har gett mig chanser att beröras och förändras.

Vad jag inte hade tänkt på är att jag förmodligen är denna person för någon, jag med. Det behöver jag tänka på de där dagarna när jag glömt bort det.

Böckerna och jag

Ingen har väl undgått att jag är lite intresserad av böcker. Att jag läser några ibland. Att jag köper några ibland. Att jag kan tänkas prata om böcker. Att jag läser lite om böcker. Detta har medfört att jag, den senaste tiden, ramlat in i två bokcirklar. En på nätet och en i det riktiga livet. När jag träffade de som är med i den senaste började vi prata om böcker man gillar. Sådana man läst och fastnat för. Och då kommer man plötsligt knappt på en enda. Det är som om huvudet raderat allt man läst och när man till slut trycker fram något så är det en av de absolut bästa. Det är allt.

När jag kom hem den där kvällen började jag fundera. Kollade i bokhyllan och letade lite i minnet. Plötsligt dyker det upp massor av titlar jag kommer ihåg. Sådana där böcker som fastnat. En del av dem kan jag i princip citera ur.

För er som vill ha lite tips på läsning har jag gjort en lista nu. Det här är böcker jag gillat. Några har jag läst nyligen, några läste jag för tio år sedan. Gemensamt för dem är att så fort jag tänker på dem kommer den där känslan. Ni vet: "Åhhhh, den tyckte jag om!" Så. Här är den:

• Jonathan Tropper- Sju jävligt långa dagar och Konsten att tala med en änkling Roligt och dråpligt i en underbar blandning. Jag skrattade högt flera gånger.
• Johanna Thydell- Det fattas en tärning och I taket lyser stjärnorna Insikstfullt, vackert och ärligt om hur det är att vara ung.
• Jenny Jägerfeld- Här ligger jag och blöder Annorlunda berättelse med ett språk som inte släpper taget.
• Sofi Oksanen- Utrensning Gjorde ibland fysiskt ont att läsa. Målande och "tät" rakt igenom.
• Malin Persson Giolito- Bara ett barn Ytterligare en bok som gör ont. Tyvärr tror jag att det som beskrivs ibland är sant.
• Viveca Lärn- Livet på marken är inte lika lätt En bok jag bara har en känsla för. Vacker och varm.
• Manne Fgerlind- Berg har inga rötter En karg bok där jag vet att många retar sig på huvudkaraktären. Dock inte jag. En annan bild av åldrande.
• Kerstin Torvall- När man skjuter arbetare Det där med att inte passa in, att inte ha någon talan på grund av vem man är och var man kommer ifrån.
• Lena Einhorn- Ninas resa Jag kommer faktiskt inte ihåg så mycket av denna. Bara "Åhhhh!"
• Vibeke Olsson- Molnfri bombnatt Den bok som oftast dyker upp i mitt huvud när man pratar favoritböcker. Påminner om att alla är formbara, och att det inte alltid är av illvilja. Och så styrkan i att lita till sitt eget huvud.
• John O'Farrell- Mannen som glömde sin fru Ytterligare en gapskrattsbok. Men också med sorg. Och lycka.
• Varg Gyllander- Bara betydelsefulla dör Okej, en deckare på listan. Lagom läskig. Bra intrig.

Sociala medier och jag

När jag hade fött mitt andra barn, en son som kom till oss i juni, blev jag lite ensam. Det finns få grupper för andrabarnsföräldrar. Min man hade nyss bytt jobb och hade ingen semester. Sommaren gick rätt bra men när andras semestrar började ta slut och de flesta kröp in på sina arbetsplatser, då satt jag där. Storskruttan var på förskolan varje förmiddag och lillskrutten, han ammade och sov.

Så hittade jag, av en slump, en liten notis i Amelia om att man kunde skapa en blogg. Så det gjorde jag. Livrädd skrev jag mitt första inlägg. Sedan var det igång. På den där bloggportalen fanns en gemenskap som jag kom att ingå i.En fantastisk sådan där vi peppade och drev med varandra hela tiden. På ett lagom sätt. Där alla var ärliga. Där jag hittade vänner. Där vi umgicks varje dag. Jag älskade det.

Så småningom hörde jag talas om Facebook. Tyckte det verkade läskigt och höll mig därifrån. Tills någon sa åt mig att testa. Så gjorde jag det. Och ja, jag var fast. Där fanns några av de som funnits på bloggen och några andra. Det var kul och lagom. Och jag älskar det.

När jag så småningom flyttade från Ameliaportalen var jag rädd. Rädd att ingen sklulle vilja läsa. Att ingen skulle hitta min blogg. Jag hade fel. Jag får kommentarer och jag älskar det.

För några månader sedan smög jag in på Twitter. Där nosar jag mest runt. Tjuvkikar på andra och följer diskussioner. Mer eller mindre intressanta. Jag syns inte särskilt mycket där men jag älskar Twitter också.

Idag är det min födelsedag. På Facebook har jag fått massor av gratulationer. De gör mig fantastiskt glad. Det betyder otroligt mycket att få ett litet ord. Det är ingen stor dag för mig men den blir större av att någon säger grattis. Det är lättare på sociala medier. Och har lika stort värde.

Summa summarum: Jag och sociala medier- vi älskar varandra.

Jag kom på det!

Jag kan inte bli författare för jag är för kort. Jag kommer inte passa in i bilderna tillsammans med andra författare. Faktum är att jag inte ens kommer komma med på bilderna.

Hur ska jag göra nu då?

En lärares arbetsdag

Om ni undrar vad jag gör på dagarna när jag är på jobbet så kommer det här.

JAG PRATAR OM FÅGLAR.

Än så länge har jag pratat om fåglar med 30 barn, uppdelat i åtta grupper. Ja. Samma fåglar. Ja. åtta gånger. Ja. Det kommer bli fler gånger.

Om ni undrar vad jag tycker om de där fåglarna så kommer det här.

#%&"#¤%&?&#¤¤%%¤&&""#####=(&&/?%

Om ni inte fattar så ber jag er vänligen att vända er till Skolverket för vidare information.

Det där gnället

Jodå. Jag gnäller en del ibland. Över dålig sömn. Över stökigt hus. Över ingen rast på jobbet. Över diabetes. Över lite tid till kul. Jamen sånt' där som gör en gnällig.

Idag hör och läser jag om andra. En fjortonåring som inte orkar leva. För att andra inte är snälla. En kvinna med aggressiv cancer. Som kämpar allt hon kan. En annan kvinna som kanske blir av med sitt jobb. Det där jobbet där hon utvecklar andra hela tiden.En man som inte får den vård han behöver för att överleva. Trots att alla runt omkring slår sig blodiga i kampen att få hjälp. De finns ganska nära mig. Säkert ganska nära oss alla.

Och faktiskt så har jag det riktigt bra.

Ärkemåndag

"Mamma, du är så himla bra på att vara arg."

"Jaha. Hur är man det?"

"Ja. Du skriker högt och så."

Tjohej! Hurra! Jippeiyey!

För en alldeles för lång tid sedan började jag skriva på något jag verkligen varit sugen på. Jag åkte iväg till ett kloster och kollade läget. Jag lånade böcker på biblioteket. Jag skrev så fort jag kunde. Jag tänkte på vad som skulle hända hela tiden. Jag surfade runt efter fakta. Jag var på gång.

När jag skrivit 9438 ord tog det stopp. Tiden rann iväg och jag glömde bort att skriva något. Tappade all inspiration och tänkte att jag skulle slänga hela skiten. Det gjorde jag inte. Som tur var.

Idag bestämde jag mig. Packade gympaväskor, diskade undan, sorterade tvätt, planerade innan skruttarna lade sig. Sedan satte jag mig vid datorn. Nu har jag skrivit 583 ord. Inget storverk, kanske inte särskilt bra. Men jag är igång!

Och förresten har jag lärt mig av Barbara Voors att allt går att rädda. Så det tänker jag göra.

Amen!

Det här duger inte

Vaknat tidigt.
Städat.
Tvättat.
Sorterat tvätt.
Lagt in tvätt.
Lett Storskruttan runt i ridhuset.
Duschat Storskruttan.
Städat lite till.
Bakat cupcakes med förkläde.
Ska snart duscha mig ren som en nyponros.
Sedan storfika med familjen.
Sedan melfest.

Snartklärjagavmigallaklädersupermigfullochflyttartillenkvartochsägeruppmigochäterskräpmatochsoverheladagenochspringerruntochskrikerfulaord.

Åh vad mysigt vi har det!

Den tröttaste nörden

Japp, det är jag. Världströttast i hela universum. Faktiskt så att jag stannar till ibland. Glömmer lite var jag skulle. Glömmer lite vad jag borde. Glömmer lite vad jag gjort. Men inte allt. Glömmer inte var jag var i går. För att nu har jag fått nörda ner mig lite.

Under dagen har det vuxit fram en lite djävul i mig. En sådan där som fått en liten, liten del och nu börjar ta mer. Och mer. Och ännu mer. Jag tänker böcker. Jag tänker läsning. Jag tänker skrivande. Jag tänker att nu finns ingen återvändo. Det går inte att stoppa. Jag kommer att bli har blivit galen.

Och inser att bokcirkel är da shit! Även om det innebär att jag inte sovit så värstans mycket i natt.

Då kan man leva lite trött ett tag.

För jag kan inte somna tidigt idag heller. Kolla vad som låg i brevlådan när jag kom hem!!!!!!!!!

Man får väl hjälpa till lite

Det är vår. Om jag så ska behöva smälta allt själv.

Det händer hela tiden

Under dagen, när jag håller på med annat. Då dyker det upp. Suget. Efter städning. Efter ett glas vin. Efter att göra något kul med skruttarna. Efter att göra något kul med mannen. Efter att ta tag i skrivandet. Efter att laga riktigt god middag. Ja, jag kan fortsätta hur länge som helst. Det känns så där kul, jag har massor av energi och vet att ikväll, ikväll kommer det ske.

Och här sitter jag. Som vanligt. Som alltid.

Men kära nån

Hur svårt kan det vara?

Jag är en ganska vuxen kvinna på snart trettiofem år.
Jag tjänar typ rätt dåligt i jämförelse mina egna pengar.
Jag har en egen familj som inte har fattat att jag inte är så vuxen som jag verkar.
Jag kan köra bara jag vet var jag ska och att jag slipper parkera på konstiga platser och det inte är för halt och jag inte behöver tanka bil.
Jag lagar väldigt mycket halvfabrikat mat till familjen nästan varje dag.
Jag har ett fast arbete där jag fuskar med dokumentationen.
Jag kan åka på kurs fast jag inte vet vad jag ska säga eller hur jag ska sitta eller vem som skulle vara intresserad av mig utan att känna någon.

Varför kan jag då inte boka biljetter till vare sig resan eller hotellet utan att börja svettas ymnigt?

Någon som vet var man ska bo i Stockholm? Inte för dyrt, inte för billigt (typ som förra gången när jag hamnade i en ombyggd lägenhet där springan i dörren släppte igenom vilken biff som helst och frukosten hade allt i övrigt att önska), nära Medborgarskolans lokaler på Hagagatan.

Snälla. Hjälp mig sluta svettas. Annars drunknar jag snart.

Shopping på hög nivå

Ni vet när shoppingsuget sätter in. Man tänker att nu är det dags att inhandla lite nytt. Man förbereder familjen på att man ska åka iväg en stund. Snabbfixar sig. Sätter sig i bilen och puttrar iväg. När man är framme vid köpcentrumet går man in.

På Apoteket.

PÅ APOTEKET!!!!!

När man kommer hem då är man lite besviken.

Nyfiken

Egentligen är jag väl inte så värst för det här med lärarlegitimation. Eller... jag gillar tanken men ser man till hur frågan behandlats och kanske framför allt hur de ansökningar som skickats in bedömts, så nej.

Många jag känner har fått behörighet i ämnen de knappt läst. Andra ( eller samma personer) har inte fått det trots att de läst massor av poäng.

Själv har jag inte fått den alls. Trots att det är över ett år sedan jag skickade in alla mina papper.

Och nu, trots konstiga bedömningar, är jag nyfiken på min legitimation. Jag vill ha den. Vill veta. Sedan kan jag bli glad eller irriterad. Vi får väl se när den kommer. Om den någonsin gör det.

Man kommer hem...

... med ringar under ögonen. Solen har gjort mitt ansikte solbränt och tydligen förstärks rynkorna av detta fenomen. Kroppen är lagom mörbultad efter fem dagar på skidor i barnbacken. Jag drack tre glas vin en dag. Det tog ca fyra timmar. Dagen efter hade jag huvudvärk. Jag har ätit godis och chips varje dag. och sett mig själv i helfigurspegel innan duschen. Jag har somnat klockan 22.00 varje kväll och är helt slut.

Jag fattar. Jag är inte tjugo längre. Så bra då att man får en uppmuntrande present i brevlådan när man kommer hem. Som inte kommer förbättra helfigursbilden i spegeln. Och som vill påminna mig om att jag blir ännu äldre, rynkigare, tröttare.

Tack!

( Ja, jag fick tre. Tre stycken! Från olika affärer.)