söndag 29 september 2013

Nej

Det skulle kunna vara så att det räcker nu. Att tre dagar med böcker och bokfolk är nog. Att lusten skulle vara stillad för ett tag. Att drygt en väska med nya böcker skulle räcka. Att man inte orkar lyssna på fler författare. 

Tyvärr är det inte så.

torsdag 26 september 2013

Tjoho!

Nu.
Nu är jag här.
Nu är jag säker.
I morgon går vi in på bokmässan.
Helgen på året när jag inte är boknördigast av alla.
Jag är lycklig!

fredag 20 september 2013

Kanske i morgon

Jag är ful, korkad, elak, töntig och kan inget.
Jag är också väldigt mycket medveten om att i morgon är en annan dag. 
God natt!

torsdag 19 september 2013

Jag känner doften

Det är torsdag kväll och jag är trött. Så fruktansvärt trött att jag ingenting förmår. Förkylningen som tar plats just nu, skjuter jag undan. Jag vet, det ska man inte, men jag orkar bara inte låta den ta över. Huvudvärken ligger som en dimma och jag borde sova. Nu. Men så kommer jag på det.

Om en vecka befinner jag mig i Göteborg!

Det är något med den där helgen. Böcker, boknördar, litteratur, galningar och textfetichister. Sådana som jag. Jag vet redan nu att jag kommer bli galen av habegär. Att jag inte kommer vilja lämna den där stora hallen fast jag inte orkar befinna mig där längre. Att jag kommer vilja köpa alla, men förmodligen kommer vela över de flesta. För runt nästa hörn, eller kanske bara ett litet steg bort, finns mer. Mitt bankkonto är tyvärr inte lika stort som köplusten när det kommer till små sammanfogade bokstäver.

Jag borde sova nu. Men först ska jag bara surfa in och förnimma doften av den där lyckan, på Bok och Biblioteks hemsida. Huvudvärken låtsas jag inte om. Den är mindre än begäret.

söndag 15 september 2013

Det finns regler

Man går upp i tid.
Man gör något. 
Man duschar och borstar tänderna.
Man ser till att man har ätit. Det går inte om man är hungrig.
Man ordnar till det i sovrummet. Det går inte om det är stökigt.
Man tar av sig den varma tröjan.
Man lägger sig ovanpå ett täcke och drar  ett annat över sig.
Läser något oengagerande.
Låter ögonen nästan falla ihop.
SEDAN kan man sova middag.

Annars går det inte. Det fattar ni väl?

lördag 14 september 2013

Förbannade gubbe!

Här går man och förälskar sig, på det där sättet man gör i gubbar som gör en vansinnig men som förklarar varför de gör som de gör genom att beskriva sin bakgrund så att det värker i hela kroppen.
Man lyssnar på honom och försöker städa under tiden, men tappar bort sig och hittar sig själv sittandes på soffkanten med känslorna sprutande åt alla håll.
Så tar det slut. Han går och har inget mer att berätta.
Om ni får chansen, släpp in honom. Han är En man som heter Ove och det är Fredrik Backman som låtit mig lära känna honom. Det är jag tacksam över.

fredag 13 september 2013

I mörkret hem

Och nu sitter jag på bussen hem. När jag gick på frågade jag chauffören om det fanns möjlighet att stanna utanför mitt hus, istället för på busshållplatsen. De busshållplatser jag har tillgång till ligger nämligen utefter mörka vägar. Vägar där ingen ser och ingen hör. Jag vill helst inte gå själv där. Bara tanken stoppar mig.

Innan jag gick på stod jag och väntade. Ensam i det inglasade väntrummet. Där ingen ser och ingen hör. Det stoppar mig. Om någon kom och ville göra något ont med mig, är jag ensam.

Just den här busschauffören kunde tänka sig att stanna mellan hållplatserna. Kunde tänka sig att stilla min oro. Jag är tacksam. I kväll kommer jag trygg hem. Andra gånger går jag fort. 

För om ingen ser. Och ingen hör. Vem finns där då?

torsdag 12 september 2013

Äntligen

Det kan lätt kännas lite motigt när man får hem en bok som har cirka 600 sidor, som är inbunden, som skiljer sig från mig och som bör läsas på en månad.

Då blir man lätt lycklig när de två första kapitlen får en att le. Får en att längta efter mer. Trots att man verkligen inte orkar.

En sådan bok behövde jag nu. 

tisdag 10 september 2013

Till storskruttan (som är alldeles för lik mig)

Rakt genom de arga uttalen.
De sura tillsägelserna.
De irriterade orden.
Gnället.

När orken tryter.
När tjatet överskuggar det andra.
När inte huvudet gör det man vill.

Se rakt genom det.

Allt är bara oro.
Älskande.
Omsorg.

Fast jag inte förmår visa det.

Inte så ofta som jag vill.

lördag 7 september 2013

Listdags

Mina värsta.
1. Snor i näsan
2. Snor i huvudet
3. Snor i barnen
4. Snorpapper
5. Snor 

torsdag 5 september 2013

Kan vi prata om gardiner

Det är ju väldigt trevligt att få upp nya gardiner ibland. Eller hur?

När höstmörkret börjat krypa närmre och man vill mysa med tända lampor och sånt därn't.

Men vad man inte vill, det ska jag berätta för er.

Man vill inte köpa nya gardiner och upptäcka att de inte är tillräckligt breda och komma på att det gör inget för man kan ha längder bakom och sedan stryker man dem och fixar till dem och hänger upp dem och tycker det blir skitfult och sedan kommer ens sjuka sjuåring och säger att det där gråa var fult och sedan är de väldigt blåa och då orkar man inte ta ned dem och varje gång man kommer in i köket ryser man för att det ser ut som en inredningsbild i Elloskatalogen à la 1985.

Det vill man inte.

onsdag 4 september 2013

Jag repriserar mina inlägg

Det var visst höst nu igen.

Dubbad hönsmamma

Det kommer ut en liten, liten bebis. Yttepytte och det enda man väntar på är att de ska göra framsteg. Bli en vecka. Skratta. Rulla sig. Ta sig fram själva. Börja prata. Ja, ni fattar. Man vill att de ska växa upp och gläds med varje litet steg.

Tills en dag. När man släpper barnet fritt och hon går själv över parkeringen och in på fritids. Utan att behöva mig. Och senare samma dag när hon rider själv. Utan ledare, medan jag sitter på läktaren.

Man gläds lika mycket. Eller, om möjligt, ännu mer. Hon klarar sig själv. Kommer en vacker dag att kunna vara utan mig. Kunna ta sig fram i livet även när jag inte går bredvid och leder.

Då gråter man också. Och längtar tillbaka till den där dagen när hon var yttepytte.

måndag 2 september 2013

Inte nu, men snart

Lite som att ha slut på ord. Som om flödet stannat i takt med att skrivandet i fantasins värld tog slut. Som om de eventuella tankar jag lyckas få fatt på inte riktigt stannar kvar, för när klockan slagit sovdags för barnen, är de redan försvunna. Som om allt jag lyckas uppbringa nu är korta utrop när jag inte lyckas gå vidare i Candy Crush. Den här gången heller. Som om de meningar jag uttalar i elevernas närvaro tar slut när jag sitter i bilen hem.

Jag orkar inte prata. Eller skriva. Inte just nu.