måndag 30 december 2013

söndag 29 december 2013

Sommarminnen

Jag hamnar där av en slump. En sökning ger mig förslaget och jag kan inte låta bli att gå till beskrivningen. På Wikipedia finns en bild och jag är inte säker till en början men när jag klickar upp den i helskärmsbild vet jag. Barnens Ö. Det gula huset där jag tillbringade två kollosomrar som barn. Huset där jag grät varje kväll och längtade hem, där jag skydde lekaktiviteterna så ofta jag kunde, där jag låtsades ha en egen blodsockerapparat för att de andra hade det, där jag tyckte maten var allt annat än god.
Men också huset där jag var som alla andra eftersom de också hade diabetes, där jag blev vansinnigt kär för första gången, där kärleken dessutom var besvarad, där jag fnittrade mig genom dagar och nätter, där jag grät när det var dags att åka hem.
Där ledarna var hemska men också fantastiska, där jag för första gångerna i mitt liv var utan mamma och pappa i flera veckor, och klarade det. 
Det är något särskilt med det där huset. Ikväll kom det över mig en stund.

lördag 28 december 2013

Kodnamn Verity av Elisabeth Wein

Äntligen, äntligen, äntligen lyckades jag komma till ro ordentligt och bara läsa. Blev inte störd av barnen som hoppade i sängen eller katten som lade sig på bröstkorgen. Jag läste ändå, utan att tappa tråden. Det ledde till att jag avslutade boken om Verity och hennes väninna.

Boken handlar om Verity, som sitter som fånge hos Gestapo i Frankrike. Året är 1943 och metoderna de har för att få henne att berätta om sitt arbete som Brittisk agent kan inte ens beskrivas som fruktansvärda. De är mer än så. Efter att ha blivit torterad i en vecka går hon med på att avslöja. Hon skriver ned sin berättelse på de papper som hon blir tilldelad och dessa översätts sedan av Fräulein Engel. Det blir en berättelse om hur hon tagit sig till Frankrike. Men också om den vänskap som fanns mellan henne och den nu döda Maddie, som var den som flög henne dit.

Det är en stark berättelse som presenteras. Dels den som beskriver hur Verity har det hos Gestapo, hur hon hör de andra fångarna torteras och hur hon själv utsätts för det ena efter det andra. Det är också starkt hur vänskapen mellan de båda kvinnorna presenteras. Båda lika fast beslutna att strida mot de onda krafter som växer i Europa, oavsett vad som händer dem själva.

Att berättarperspektivet kommer från Verity själv, att det är hennes nedskrivna ord som leder oss framåt, gör att jag både rycks med men också att jag ibland tappar tråden. I efterhand inser jag ändå att det är en del av det som gör att det som beskrivs känns trovärdigt. På samma sätt är det med alla de beskrivningar av olika flygplan som finns med i början. Jag kan inte på något sätt relatera till det som hon skriver, men jag är glad att jag tog mig igenom det som kändes så tråkigt. Det gjorde också allt mer "på riktigt".

Boken är mycket välskriven och när jag närmar mig sista fjärdedelen av den har jag mycket svårt att släppa den. Texten tätnar och jag märker själv hur jag läser fortare. Att Wein lyckas hålla mig ovetandes om vem som är ond och vem som är god, ända till slutet, gör att mitt hjärta bultar hårt.

Jag vet att jag brukar be er läsa böcker när jag skriver om dem, men den här får ni inte missa. Den kommer sitta kvar länge!

fredag 27 december 2013

Novellsugen?

För några veckor sedan fick jag ett mail. Det 
var från Ann Ljungberg och det berättade att 
en novell jag skrivit blivit utvald att vara med i 
en novellantologi. Där finns också nitton andra
 noveller som alla handlar om En bekantskap 
som berör. Och den är bra.
Vill man köpa den finns den på både Bokus och 
Adlibris. Länkarna ligger här under men jag lyckas
Inte få dem klickbara från telefonen. 



http://www.adlibris.com/se/bok/en-bekantskap-som-beror-9789175752167
http://www.bokus.com/bok/9789175752167/en-bekantskap-som-beror/

torsdag 26 december 2013

Lätt som en plätt

Prova själv!
Kriserna vi glömde | Tchad Burundi Swaziland
http://bloggar.aftonbladet.se/afrika/

onsdag 18 december 2013

Det har varit en tuff termin

Det har kommit bud, som ni vet. Lärarna är inte tillräckligt bra. Inte tillräckligt strukturerade. Inte tillräckligt utbildade. Inte tillräckligt... ja läs vad ni vill. Därför kom då budet. Vi ska kontrolleras genom att dokumentera varenda lite fråga vi ställer, varje svar vi får, varje fundering och varje steg vi tar.
Det har vi gjort.
Eftersom vi inte heller är tillräckligt utbildade behöver vi lite mer kunskaper. Och HALLELUJA! Regeringen skickar över lite matematikutbildning som vi lägger uppepå det andra vi ska göra. Om jag chansar lite skulle jag tippa ett snitt på två timmars planering plus lite övningsuppgifter att utföra på eleverna varje vecka. Åh, tack och bock för det! Vi hade ändå inget att göra den tiden. 
Lägg därtill envisa förkylningar som vägrat släppa greppet om personalen på min skola, vikarier finns då och då annars "täcker vi" för varandra. 
Jo, det blir lite tufft.
Jag är lite trött.
Tänker att det ska bli skönt att vara ledig.

Så smyger eleverna in. Ställer sig nära och viskar: " Får jag sitta i ditt knä nu?" 
Eller låter bli att fråga, helt omärkligt finns de bara där och lägger sina huvuden mot mitt.
Jag blir tillfrågad att sitta vid fyra olika bord i matsalen.
Jag har ett band av elever efter mig när jag rastvaktar.
De kommer bakifrån och sticker sina små händer i min bara sådär.
De frågar när vi ska lära oss något, för idag "har vi ju bara haft roligt" när vi egentligen haft SO.
De skriker nej när vi avslutar en uppgift.
De vill fortsätta diskutera när det är dags att gå ut på rast.
Och när jag går över skolgården, på väg hem ropar de på håll innan de kramar mig hejdå.

Det är värt det. Jag vet varför jag går dit, jag vill inget annat jobb.

Det jag vill, är att man ska se det också, att det är eleverna som är mitt jobb. 

Det är de värda.

lördag 14 december 2013

Saker man inte visste Del förtiomiljoner

När barnen är borta sover man hela tiden. Och när man är vaken sover man också. Fast i soffan. Under förflyttningarna tänker man på barnen. Sedan somnar man igen.
Nu ljög jag lite kom jag på.
Jag har också tänkt på barnen när jag köpte julklappar till dem i förmiddags. Då var jag vaken.
Annars var allt sant.

torsdag 12 december 2013

I kroppen min Resan mot livets slut och alltings början av Kristian Gidlund

I går lade jag ifrån mig boken jag funderat över allt sedan jag fick höra om den. Med tunga känslor och rädsla inför det som är opåverkbart. Men också med en värme som fyllde mig.

Det här är ingen vanlig skönlitterär bok. Ingen spännande historia där man funderar över hur det ska bli, om cancern eller Kristian ska vinna. Det vet man redan. Kanske är det därför den kryper innanför skinnet och skapar det där som gör ont, som får mig att darra och oron att belägra mig. Kanske är det därför eller så handlar det om Kristians sätt att hantera språket och orden när livet går åt ett djävulskt håll. Det finns inget han inte skriver. Tror jag.

Jag tänker att det som gör ondast att läsa är de vardagliga sakerna. Hur håret ramlar av. Hur han brinner upp när han dricker alkohol eller hur han längtar efter sitt ofödda barn. Hur det är alla de där sakerna jag tar för givet eller retar mig på som känns mest. Behandlingarna kommer aldrig lika nära. Och jag får också känslan av att det är för att han inte låter dem göra det. För att han ger cancern "en käftsmäll" och inte alls accepterar sitt öde, torts att han vet.

Ofta väljer jag att läsa den här typen av böcker när jag är lite vek. Lite trött och lite känslig. Som nu. Kanske borde jag läsa roliga böcker som inte alls får mig ledsen. Men på något underligt sätt är det just då jag känner att jag går helt in i dem, som om jag kan uppleva böckerna på riktigt när jag inte orkar värja mig.

Jag har tyckt om att läsa den här boken. Kommer nog att läsa nästa också. Men jag väntar lite. Och distansierar mig. Och snart, när jag sovit ikapp, handlat klart och orkar med, då beställer jag den.

tisdag 10 december 2013

Mest lite för mycket

Det är väl mest det att det är fullt lite överallt just nu.
Typ i huvvet.
Kanske är det därför jag imploderar lite nu och då.
Över typ en bok som inte finns där den ska.
Eller ett mjölkpaket som inte är tillräckligt fyllt.
Eller en katt som behöver antibiotika för att såret inte alls läkt som det ska.
Eller en luciakrona som endast lyser när den vill.
Eller att de inte har vita strumpbyxor i affären.
Eller att jag måste vara rastvakt.
Eller att jag hysteriskt letar löss.
Eller att jag inte har något vettigt att säga.
Eller tänka.
Eller skriva.

För egentligen är jag aningens mer oroad över annat.
Typ människosläktet.
Och hur de behandlar varandra.

Tyvärr är de tankarna så frustrerande att de inte går att sortera. Då får man sortera de små istället. Eller låta dem implodera.

tisdag 3 december 2013

Den trevliga delen av att vara föräldraledig en vecka i december

Och det som inte är dokumenterat i bild, finns inte. Det vill säga sådant onämnbart som vredesutbrott, glömd middag, otorkade golv och annat liknande. 
Kom ihåg det.







måndag 2 december 2013

De brukar inte vara galna

Något är det. I vattnet eller atmosfären eller vad vet väl jag. Alla våra katter är/ blir galna. 
Nummer ett såg ut som en ekorre, gillade att bada och leka kom och ta mig med rest ragg.
Nummer två, den mest normala, vägrade umgås med barn. Trots att hon var uppvuxen med dem. 
Nummer tre, den som bor här nu, klättrar i gardinerna, pratar med oss hela tiden och OCH har blivit kastrerad i morse. Nu springer hon runt i huset och hoppar, försöker däremellan dra bort tejpen på magen som katter citat: " inte alls brukar slicka på". Därför har vi inte heller köpt någon tratt, varpå jag både försökt klä på henne en avklippt tröjärm ( som hon tog av direkt) och nu en egentillverkad tratt. 

Snart är det jag som är galen.