lördag 30 augusti 2014

En VI-dag

Hälften av vi har länge tjatat om att sy. Därför skulle vi sy idag. Den ena halvan av vi har aldrig sytt på maskin. Den andra halvan tycker det är tråkigt och har aldrig gjort det särskilt mycket. Den andra halvan fick ofta höra vassa påpekanden i sysköjden om hur sömmar skulle vara raka, hur man icke fick sy fram och tillbaka och vikten av att nåla och stryka. Den andra halvan tycker det var onödiga påpekanden.

Vi plockade fram tyg idag. Den andra halvan av vi tänkte sy en kudde. Typ. Den ena halvan av vi tänkte en klänning. Av mosters gamla tyg från brudklänningen. Det blev en klänning.

Den andra halvan av vi påminde rätt många gånger att man får stanna i rummet när man ska sy. Att man inte kan göra utflykter till någon som spelar på plattan. Både den ena och den andra halvan av vi sydde. Och den andra halvan slet sitt hår. 

Plötsligt knackade det på dörren och den ena halvan försvann. Hem till någon annan. Den andra halvan satt ensam kvar. Och gjorde det som halvor gör. Syr klart. 

Hoppas den ena halvan har det roligt. Den andra städar undan.

måndag 25 augusti 2014

Jag: typ en världskändis

Två personer har hört av sig och vill skriva om mig och Gömd i tidningen. Och med tidningen menar jag den som är 1. lokal i min uppväxtstad, 2. mycket lokal i min nuvarande hemby.

En av dem läser mitt manus nu. Och jag växlar mellan lycka och panik. Igen.

Det kan möjligtvis vara så att jag tycker det ska bli lite väldigt skönt när den här boken har kommit ut på riktigt. När jag fått veta vad folk tycker. Oavsett åsikt.

Tills dess fortsätter jag väl tjata här.
Uppdatering: Förresten har jag hittat en bloggare på nätet som fått min bok som recensionsex. Hen har inte heller uttryckt sin åsikt. Det är typ också världsjobbigt. Om ni undrar. 


lördag 23 augusti 2014

Man har olika prioriteringar vid husköp

När vi flyttade in i det här huset för tolv år sedan var det två saker jag var lyrisk över.

Det ena var att det fanns otroligt många lerkrukor i olika storlekar. Jag hade stora planer på hur de skulle användas, jag skulle driva upp både det ena och det andra. Huset och trädgården skulle fyllas av prunkande växter som jag själv odlat från frön. Helst sådana jag samlat själv.

Nåja, hur det gick med det vet alla som varit här. Man kan väl säga att vi har ganska många lerkrukor ståendes staplade i växthuset. Vi har dessutom gett bort en del. Jag är inte lika lyrisk längre.

Den andra saken var björnbärsbusken. En stor, taggig sak som gav massor av bär ungefär två månader efter inflytt. Bär jag aldrig ätit innan men älskade från första stund. 

Nuförtiden hatar jag den där busken. Oktober, november, december, januari, februari, mars, april, maj och juni tänker jag att vi ska klippa ned hela skiten. Slippa trampa på små hullingar som aldrig lossnar. Slippa tukta den där busken som kastar ut grenar åt alla håll och sprider sig som en löpeld. 

Sedan blir det juli. En sådan där juli som i år, när hela busken översållas av små blommor och jag vänder lite. Tänker att den nog får vara kvar. Kanske.

Sedan blir det augusti. Då är det inget snack längre.
Ikväll har jag plockat en hel bunke. Och jag vet att jag aldrig kommer ta bort den.

Nej jag har inte feber

även om jag försöker tycka det när tempen ligger 0,5 grader högre än den brukar.
Men jag är jättesjuk ändå! Orkar inte ens läsa. 
Nu får ni gärna tycka hemskt väldigt mycket synd om mig. Det gör jag.

söndag 17 augusti 2014

Tack

Jag funderade över om jag ville ha med en tacksida i min bok. Fram och tillbaka gick tankarna. Till slut bestämde jag mig för att inte ha det. Nu har jag ångrat mig. Tror jag. Därför tänkte jag ändå tacka några här. För det är så att en bok inte kan bli till utan hjälp av en massa människor som på olika sätt styr en rätt. Det finns de som gjort det medvetet och det finns de som inte har en aning om att de gjort det. Jag skulle aldrig kunna säga vem som betytt mest eller minst i det, men här är de jag anser varit inblandade i min process helt utan inbördes ordning.

Paulina, Annette, Camilla och Åsa. Ni har varit med i mitt skrivande sedan jag vågade mig in i bloggvärlden. Uppmuntrat och peppat. Utan er hade jag kanske aldrig vågat mig vidare.

Jonas Bergergård Min skrivlärare på Karlstads Universitet under Kreativt skrivande 1 och 2. Jonas sade åt mig att skriva det man inte vågar skriva. Det har jag gjort nu. Lite.

Simona Ahrnstedt Simona fick mig att börja läsa romance och även att skriva det samma. Efter en kurs med henne i början av förra sommaren satte jag mig och skrev slutet av Gömd och sedan gick det av bara farten.

Lillemor Min vän som alltid finns där, oavsett hur långt bort eller hur länge sedan det var sedan sist.

Mamma och pappa De som alltid varit tryggheten. Som tror (eller åtminstone låtsas tro) att jag kan allt jag vill.

Madde Allrakäraste syster.

Jenny Som läser och uppmuntrar.

Daniel och barnen Låter mig hållas, lämnar mig ifred, följer med på resor, låter mig åka själv, frågar och hjälper till när texten krånglar.

Sofia Fritzon Som lektörsläste och fick texten att bli bättre.

Frida Arwen Rosesund Som läste och ville ge ut. Som sedan lotsade mig genom texten och fick den bättre. Och bättre. Och som nu får tampas med mig när jag inte fattar resten.

Sist är den som kanske ändå betytt mest i det här sammanhanget. Som inte finns med fysiskt längre men alltid i hjärtat och tanken. Som aldrig fick veta att den här drömmen blev sann. Som fått mig att lita på att jag kan. Som alltid skrivit själv och som varit en av de allra viktigaste människorna i mitt liv. Alltid. Mormor

Tack till er allihop. Snart är även den fysiska boken på riktigt. Tack vare er. Och mig.

Och har jag glömt någon nu så ber jag om ursäkt. Jag är lika snurrig som vanligt. Eller kanske mer.

lördag 16 augusti 2014

Allt det där jag inte hade fattat

Det började bra i morse.
Jag hittade flera adresser att maila. Tidningar och bokbloggare jag ska kontakta. Började formulera ett brev i huvudet. Ett som beskriver mig och min bok. Ett som ska skickas till de som äger de där adresserna för att se om de har intresse att läsa. Och tycka.

Under dagen kom det där tyckandet ikapp mig. Och nu har jag ångrat mig. Hittar inga ord. Vågar inte ens försöka. 

Det var mycket jag inte hade en aning om när jag skrev alla de där orden som nu blivit en hel historia. Det var nog tur det. Men ni får gärna beundra omslaget. Det är fint.

onsdag 13 augusti 2014

Vad gör man inte för att få springa

Man utnyttjar ju all tid man har som effektiv tvåbarnsmor. ( Vilket betyder att jag läste Facebook, spelade Candy Crush, läste Twitter och surfade hela förmiddagen.)  Därför slog jag två flugor i en smäll när åttaåringen skulle hämtas från kompis. 
På med joggingkläder.
Tog åttaåringens cykel och cyklade iväg på den.
Jag är en kort kvinna. Min åttaåring är en lång sådan. Det skiljer således endast 20 cm mellan oss. 20 cm som gör att hennes cykel är av en mindre sort än min. 
Jag cyklade dit.
Hon cyklade hem.
Jag sprang (nåja) hem.
Jag kommer ha mycket ont i låren i morgon. Och kanske undrade någon i det lilla samhället hur knäpp i huvudet jag är.
Men vad gör man inte för att få springa lite?