tisdag 15 december 2015

Man får se det från den ljusa sidan

Det var tur att jag inte släppte alla de där tårarna efter helvetesmorgon, terminsslutsutmattning, glömda instrument, väldigt snabbhämtade instrument och vackra luciasånger bland människor som var totala främlingar.

Nu har ju de (flesta) föräldrarna i storskruttans klass sett mig i andra tillstånd tidigare. Mer sansade sådana. Utan tårar. Och för att ingen ska tro något annat så var det också bara tårar. Och de var rätt sansade. 

Det ska bli hysteriskt skönt att vara ledig snart. Om någon undrar.

torsdag 3 december 2015

Bra spartips

I går kunde jag inte skriva. Idag är listan längre. Jag kan inte laga mat, skriva, städa, vara snygg, träna eller ha karaktär.
OCH JAG KAN DEFINITIVT INTE RIDA!

Ända sedan jag flög av hästen för två månader sedan, har jag varit rädd. Först kunde jag inte rida för att jag hade för ont, sedan red jag två gånger och var så rädd att träningsvärken kom sig av att jag spänt mig och idag var jag inte så rädd men jag kan ingenting. Jo, åka häst kan jag. Så nu får jag väl ta mig runt på diverse marknader och rida ponnyridning med ledare då. Det kanske jag kan. Dessutom blir det mycket billigare.

Då säger vi så då.

onsdag 2 december 2015

Tro't eller ej men det tar sig (nog)

I två dagar har jag nu stirrat på den där skärmen. All skrivlust som skulle skölja över mig när jag till sist hade tid, lyckades definitivt inte hitta in i mig. Jag har stirrat. Jag har klickat på något gammalt projekt. Jag har öppnat ett nytt dokument. Och inget, INGET, har hänt.

Att tro sig vara en skrivande människa och sedan inse att man inte kan ett skit, det är liksom lite nedtryckande. Och eftersom det är det har jag dessutom hjälpt mig själv på traven och påmint mig om de där gångerna jag fått höra: "Nej, du har något men det räcker inte."

Och eftersom jag har något har jag åter öppnat skiten jag redan skrivit gör att se om det kan förbättras lite men det kan det ju fan inte för det är så dåligt så istället surfar jag runt på Facebook och bloggar och läser om hur lyckade alla andra är. Och så är jag skitavundsjuk på att de är så bra och så intalar jag mig att det är de för att...( infoga valfritt alternativ) och sedan gråter jag nästan. Dels för att jag är elak och orättvis och dels för att jag blir så bedrövligt martyrisk när jag har för mycket tid för mig själv.

Sedan stänger jag av datorn och läser istället. Om riktiga människor i svunnen tid. Och en liten tanke börjar formas. 

Efter det surfar jag lite (mycket) och får syn på en recension som gör min dag. Den är konstruktiv och upplyftande och jag läser den om och om igen.

Och nu gör jag det här.